Naturen förintas och resurserna blir allt knappare. Men vår västerländska livsstil är inte förhandlingsbar och den betalas av andra människors resurser och människoliv. Alf Hornborg har sett den femtioåriga filmen ”Soylent Green” som utspelar sig 2022 och skriver om dess budskap till oss.
För snart femtio år sedan, 1973, föreställde sig skaparna av den dystopiska filmen ”Soylent Green” en värld på väg mot undergången. Framtidsvisionen, som baserades på en roman av Harry Harrison från 1966, utspelar sig i år, 2022, i ett mardrömslikt New York drabbat av bisarr överbefolkning, extrema ekonomiska klyftor, globala miljökatastrofer och – för flertalet – en akut brist på mat, vatten och andra resurser.
De flesta av stadens fyrtio miljoner invånare sover ihopträngda i trappuppgångar och livnär sig på knappa ransoner av ett slags näringskoncentrat i kexform, gjort på plankton, som framställs av företaget Soylent. När detektiven Robert Thorn (spelad av Charlton Heston) utreder mordet på en styrelseledamot i Soylent kommer han med hjälp av sin gamle vän Sol Roth (Edward G Robinson) den fasansfulla sanningen på spåret: i brist på plankton från de döende haven framställs den senaste kexvarianten, Soylent Green, av avlidna människor.
Liksom andra datummärkta framtidsvisioner som Orwells ”1984” och Clarke/Kubricks ”2001” möter naturligtvis ”Soylent Green” det snöpliga ödet att hinnas ikapp av tiden. Dessutom är det ingen särskilt välgjord berättelse. Det mesta i filmen är groteskt och löjeväckande, som när de revolterande folkmassorna i New York fångas upp med stora grävskopor och dumpas i containrar. Men det som gör den intressant så här femtio år efteråt är dels vad den säger om vad vi kunde oroa oss för 1973, dels i vilken utsträckning den oron faktiskt har besannats.
Sten T Neckö 