Sveriges första TV-stjärna

Ett skrivbord i ett hörn, en orkester och en rad gäster. För 60 år sedan ­skapade Lennart Hyland SVT:s största underhållningsprogram genom tiderna, ­”Hylands hörna”. Själv blev han den första riktiga tv-­kändisen. Vad gör det med en människa? undrar Alex Schulman och minns en lika själv­lysande som elak folkhemspionjär som umgicks i hans egen familj.

Med Godard fick filmen sin egen Picasso

Inför debuten deklarerade Jean-Luc Godard att det enda man som regissör behöver framför kameran är en vacker flicka och en revolver, men det är som försvarare av filmkonstens konstnärliga och politiska potential han kommer att kommas ihåg. I går avled den legendariske filmskaparen, 91 år gammal.

Jean-Luc Godard är död, och därmed går en väsentlig del av den moderna filmkonsten i graven. Det kan låta högtidligt eller ödesdigert, men oavsett vilket kan inte den rabulistiske fransmannens betydelse för filmens utveckling i något avseende överskattas eller uppskattas nog.

Han var inte först på plan, både François Truffaut och Claude Chabrol hann före när den franska nya vågen sattes i rullning i slutet av 1950-talet. Men med Till sista andetaget” presenterade Godard ett verk som skulle kunna karaktäriseras både som ett stridsrop och en rekommendation: från och med i dag kan film se ut på det här viset också!

Franska nya ­vågens ­härförare. Han var en ­besatt ­bildförnyare som ständigt ­ifrågasatte filmen, skriver DN:s film­kritiker Eva af ­Geijerstam och minns den siste av 1900-talets stora filmskapare.

The New York Times 220914

Remembering Godard

The Franco-Swiss cinematic luminary Jean-Luc Godard, whose work changed the course of filmmaking in the 1960s, died yesterday at 91 by assisted suicide at his home in Rolle, Switzerland. Read our obituary, and our list of nine Godard films to stream now.

In an appraisal, Manohla Dargis, The Times’s co-chief film critic, describes a “vexing giant” who promised that movies could be far more than moneymaking machines. “Cinema is art — or can be — and it’s political, as he also insisted,” she writes. “It feels impossible to articulate the immensity of his impact on cinema.”

For many people, “Breathless,” or “À Bout de Souffle,” is the quintessential New Wave film. Produced on a $70,000 budget, it seemed to fulfill Godard’s famously dismissive dictum, “All you need to make a movie is a girl and a gun.”

A 1961 review in The Times makes for bracing reading. This “sordid” film, the critic Bosley Crowther writes, is “a fascinating communication of the savage ways and moods of some of the rootless young people of Europe (and America) today.” Its hero, per the critic, is “hypnotically ugly,” while the movie is not for any “easily shockable individual.”

And yet, for all that, the praise pours forth: “Say this, in sum, for ‘Breathless’: it is certainly no cliché, in any area or sense of the word. It is more a chunk of raw drama, graphically and artfully torn with appropriately ragged edges out of the tough underbelly of modern metropolitan life.”

Hellre är vi kannibaler än gör ­avkall på vår bekväma livsstil

Naturen förintas och resurserna blir allt knappare. Men vår västerländska livsstil är inte förhandlingsbar och den betalas av andra människors resurser och människoliv. Alf Hornborg har sett den femtioåriga filmen ­”Soylent Green” som utspelar sig 2022 och skriver om dess budskap till oss.

För snart femtio år sedan, 1973, föreställde sig skaparna av den dystopiska filmen ”Soylent Green” en värld på väg mot undergången. Framtidsvisionen, som baserades på en roman av Harry Harrison från 1966, utspelar sig i år, 2022, i ett mardrömslikt New York drabbat av bisarr överbefolkning, extrema ekonomiska klyftor, globala miljökatastrofer och – för flertalet – en akut brist på mat, vatten och andra resurser.

De flesta av stadens fyrtio miljoner invånare sover ihopträngda i trappuppgångar och livnär sig på knappa ransoner av ett slags näringskoncentrat i kexform, gjort på plankton, som framställs av företaget Soylent. När detektiven Robert Thorn (spelad av Charlton Heston) utreder mordet på en styrelseledamot i Soylent kommer han med hjälp av sin gamle vän Sol Roth (Edward G Robinson) den fasansfulla sanningen på spåret: i brist på plankton från de döende haven framställs den senaste kexvarianten, Soylent Green, av avlidna människor.

Liksom andra datummärkta framtidsvisioner som Orwells ”1984” och Clarke/Kubricks ”2001” möter naturligtvis ”Soylent Green” det snöpliga ödet att hinnas ikapp av tiden. Dessutom är det ingen särskilt välgjord berättelse. Det mesta i filmen är groteskt och löjeväckande, som när de revolterande folkmassorna i New York fångas upp med stora grävskopor och dumpas i containrar. Men det som gör den intressant så här femtio år efteråt är dels vad den säger om vad vi kunde oroa oss för 1973, dels i vilken utsträckning den oron faktiskt har besannats.

Så blev Fantomen vänsterradikal

I serieforskaren Robert Amans nya bok ”När Fantomen blev svensk” kan man läsa om hur fantomen omfamnade 68-vänsterns värderingar när den svenska serietidningsredaktionen började skriva egna äventyr i början av 70-talet.

På 70-talet förvandlas den amerikanske seriehjälten, som tidigare anklagats för både sexism och rasism, till en socialt medveten ”svensk” som engagerar sig för jämställdhet och miljön samtidigt som han kämpar mot Apartheid och beväpnar anti-koloniala befrielserörelser. Allt i linje med svensk samhällsdebatt och regeringens utrikespolitiska inriktning under samma tid.

Fantomen startar kooperativ i djungeln och gör uppror med en Che Guevara-figur. Se hela berättelsen om Fantomens vänsterlutning på 70-talet. Foto: Henrik Norsell/SVT

I klippet ovan ser du forskaren Robert Aman berätta om vad han upptäckte efter att ha läst om alla fantomentidningar från 60-, 70- och 80-talet.

Helsingborgs Dagblad 220530
Helsingborgs Dagblad 220530
Robert Aman, biträdande professor i pedagogik vid Linköpings universitet, har skrivit om hur den svenska Fantomentidningen kantrade åt vänster på 1970-talet. Foto: Daidalos
DN 2206+8

Vem var egentligen Tintins skapare?

Hergé som en marionettdocka i händerna på Tintin.

*Ligne claire *– klara linjen – kallas det stilbildande teckningsmanér som Hergé uppfann i ”Tintin”. Alla linjer är prydligt jämntjocka och tydligt redovisande; ytorna är rena utan skrafferingar som antyder skuggor. Tecknarens eget liv, däremot, var en krokig vandring genom moraliska gråzoner; han var en förvuxen pojkscout som ofta irrade fel och som vantrivdes i framgången. I tidningen Tintin ritade han gärna karikatyrer av sig själv med ett förvånansvärt frankt budskap till de unga läsarna: Hergé kedjad vid ritbordet medan Tintin håller i en piska; Hergé i handbojor; Hergé som marionettdocka, i händerna på sin egen skapelse. Egentligen ville han bli aktad illustratör och konstnär. Istället blev han genialisk barnunderhållare.

Så har han också fascinerat biografiskrivare som få, om någon, annan serieskapare (nej, Walt Disney räknas inte, han var mer affärsman än kreatör). Hergé blev en celebritet redan som 21-åring år 1929 då Tintins debut tog den franskspråkiga världen med storm. Få visste dock särskilt mycket om privatpersonen förrän den unge journalisten Numa Sadoul år 1971 lyckades få den åldrade serieskaparen att sätta sig vid bandspelaren för en djupintervju. Hergé var inledningsvis blyg och reserverad, men sedan rämnade fasaden. Deras samtal pågick i flera dagar och fick närmast formen av en terapisession där Hergé talade ut om återkommande depressioner, otrohetsaffärer, rasistiska karikatyrer, det påstådda medlöperiet under kriget – och att hans första äktenskap påminde om den ansträngda relationen mellan Kapten Haddock och Bianca Castafiore. Intervjun kom i förlängningen att leda till en flod av biografier – av Benoit Peeters, Michael Farr, Philippe Goddin, för att nämna några – och också till Anders Østergaards strålande dokumentärfilm ”Tintin and I” (2003), som bygger på Sadouls inspelningar.

Den inbitne *tintinologen* har inget nytt att hämta i SVT Play-aktuella ”Tintin och Hergé”, en konventionell tv-dokumentär med pratande huvuden, som saknar formmässiga ambitioner i klass med Østergaards film. För novisen, däremot, är den en bra inkastare till ett av 1900-talets största konstnärskap – Hergé dog 1983, och med honom dog Tintin, men fortfarande säljs det flera miljoner album årligen.

Hergé (Georges Remi) växte upp i en strikt konservativ miljö i Bryssel, vilket förklarar många av de spänningar och neuroser som bubblar under ytan i Tintin, inte minst i de surrealistiska drömscenerna. De första albumen var egentligen rena propagandaverk beställda av den högerextrema prästen och chefredaktören Norbert Wallez, som efter kriget fick skaka galler för sitt samröre med den tyska ockupationsmakten: antikommunism i ”Tintin i Sovjet” (1930), belgisk kolonialism i ”Tintin i Kongo” (1931), antiamerikanism i ”Tintin i Amerika” (1932). Dessa berättelser har kommit att ses som ungdomssynder, och Hergé bad senare om ursäkt, men hans agerande under kriget skaver än. Inte så mycket för att han fortsatte med Tintin i den av tyskarna kontrollerade dagstidningen Le Soir – förståeligt, för brödfödans skull – utan för att han dessutom slängde in antisemitiska skurkporträtt som behagade ockupanterna. ”Tintin och Hergé” väjer inte för detta, men då det är en film officiellt sanktionerad av Hergés förlag kommer han lätt undan. Hergé var inte nazist men han var definitivt en opportunist och en sökare med känslig näsa för vart vindarna blåste, vilket också förklarar varför han kunde appellera till ständigt nya kullar av barn under en karriär som spände över femtio år.

”Tintin är jag”, brukade han säga, ”mitt blod, mitt svett, mina tarmar”. En liknelse som är träffande så tillvida att Tintin är stormens öga, en slätstruken, om än godhjärtad, figur som dras i olika riktningar av de färgstarka figurerna i omgivningen. Det gör inte Hergé mindre spännande som konstnär och människa under ett tumultartat sekel.

Grattis Alfons Åberg 50 år

1972 gavs den första boken om Alfons Åberg ut. Vi gratulerar en evigt ung 50-åring som ”ska bara” på 35 olika språk.

Gunilla Bergström med den första Alfons-boken. Foto: Pål Andersson / Wikimedia Commons

14 hyllmeter Alfons

På KB samlar man allt som ges ut i Sverige på svenska och för spridning i Sverige. Som om inte det vore nog försöker man också samla in sådant som ges ut i övriga världen som har svensk anknytning, till exempel översättningar av svenska verk till andra språk. Samlingen kallas Suecana – ”svenskt” på latin – och innehåller litteratur men också film, musik och spel.

Man får ibland gåvor till biblioteket som hjälper till att komplettera samlingarna. 2019 fick KB en gåva av Alfons skapare Gunilla Bergström. Den innehöll ett exemplar vardera av de svenska upplagorna av hennes böcker under perioden 1971–2012 och dessutom merparten av de utländska språkutgåvorna. Det innebär att KB har Alfons Åberg-böcker på 35 språk i en särskild boksamling (flera översättningar ingår även i Suecana-samlingen).

En glimt av Gunilla Bergströms boksamling med översättningar av Alfons Åberg.
Alfons på romani, lulesamiska, nordsamiska och sydsamiska

.

Kärt barn har många namn

I många översättningar har Alfons Åberg fått behålla sitt namn, ibland med mindre anpassningar av stavningen som ”Alphonse” eller ”Oberg”. Men många översättare har gett honom ett helt annat namn, och då gärna med alitteration. Som tyskans Willi Wiberg, engelskans Alfie Atkins och finskans Mikko Mallikka.

Så här heter Alfons Åberg på olika språk

  • Tyska: Willi Wiberg
  • Norska: Albert Åberg
  • Finska: Mikko Mallikka
  • Portugisiska: Alho Åberg
  • Isländska: Einar Áskell
  • Engelska: Alfie Atkins
  • Polska: Albercie
  • Turkiska: Álvur
  • Färöiska: Álvur Ákason
  • Kymriska: Ifan Bifan
  • Afrikaans: Dawie
  • Franska: Alphonse Aubert
  • Lettiska: Alfon Oberg
  • Frisiska: Ate Attema
  • Latin: Alphonsus Amnimontanus
  • Sydsamiska: Aalfone
  • Romani: Ardom

Saften som blev vatten

God natt Alfons Åberg är den Alfons-bok som tryckts i flest exemplar, på flest språk och fått störst spridning i världen. Den finns till och med på latin Gunilla Bergström är både författare och illustratör till böckerna och det hon berättar i bild är minst lika viktigt som det som berättas i text. När Alfons spiller den gula saften och den rinner över det blå lakanet ger det en kontrastverkan som får blicken att dras till den gula fläcken.

Inne i boken kom dock denna illustration att förändras mellan upplagorna. Boken fick kritik från tandläkare för att Alfons tilläts dricka saft efter det att han borstat tänderna. Bergström bytte då ut saften mot vatten och fläcken blev vit, vilket inte ger samma visuella effekt. Om du vill läsa mer om hur det visuella i Alfons-böckerna har mottagits i världen tas ämnet upp i en avhandling av Annika Gunnarsson från 2012

Saften som blev vatten i God natt, Alfons Åberg. Två boksidor ur olika upplagor som spiller gul respektive vit vätska i sängen

Med Alfons in i evigheten

Alfons Åberg är ständigt aktuell, numera för flera generationer av barn både i Sverige och utlandet. Barn som är välkomna att ta del av KB:s samlingar när de blir myndiga För dessa och kommande generationer bevarar KB Alfons Åberg i alla möjliga skepnader. Förutom de tryckta böckerna i olika upplagor och på olika språk finns historierna om Alfons bevarade i både tv- och radiosändningar, liksom i video- och cd-utgåvor och som datorspel. Material som är sökbart i Svensk mediedatabas men som det krävs särskild behörighet att ta del av.

Och liksom många populära barnboksfigurer förekommer Alfons givetvis på trycksaker som postrar och vykort, som pliktlevereras till KB:s bildsamling Även dessa bevaras för framtida generationer och framtida forskning. Och de fortsätter att komma så länge Alfons Åbergs popularitet består… i minst 50 år till!

Vykort med Alfons Åberg pliktlevererade till KB 2019.

KÄLLA

Kungliga Biblioteket – Lena Floser

Råttor och fruktpallande barn innan sjukhuset i Lund byggdes ut

Allhelgona kyrkogata 2018, ingenting av de gamla husen eller Sjöströms fruktodling finns kvar idag. Däremot färsk anläggning av nya cykelvägar. Bild: Ingemar D Kristi

Lundafotografen Per Bagge dokumenterade Lunds stads förändring under 46 år. Nu vandrar Sydsvenskans fotograf Ingemar D Kristiansen i hans fotspår och visar hur Lund såg ut på Bagges tid och hur Lund ser ut idag.

Bilden visar hur det såg ut innan man rev stora delar av husen på Allhelgona kyrkogata. Lasarettet var ständigt överbelagt. Mellan 1900 och 1915 ökade antalet inlagda patienter från 3131 till 6649 patienter. Sjukhuset var tvunget att växa.

Ritningar och kostnadsförslag på de nya lasarettsbyggnaderna var färdiga i augusti 1912, men det var inte förrän första halvåret 1918 som de ombyggda och nybyggda lokalerna kunde tas i bruk. Då var de flesta husen längs Allhelgona kyrkogata och Norra Vallgatan rivna, och en stor del av Norra Vallgatan var borta.

Allhelgona Kyrkogata, vy mot öster. I fonden syns Biskopshuset. På planket sitter affischrester från annonsering för både Kulturhistoriska museet och Folkets park Bild: Per Bagge

En pojke med ett leende på läpparna, med ett tunnband i handen och keps på huvudet står lutad med ryggen mot en gaslykta och tittar på Per Bagge när han tar bilden. Flera av husen längs gatan är i dåligt skick, takpannorna är på glid, det saknas glasrutor i flera av fönsterbågarna, ytterväggen till huset på höger på bilden ser ut att rasa närsomhelst.

På innegårdarna såg det inte bättre ut, där fanns det gott om råttor kring utedassen och soptunnorna. I boken ”Vi minns Lund” skriver Wilhelm Ekström om råttproblemet.

”I medvetandet om sitt oerhörda antal uppträdde dessa gnagare men en fräckhet som var sagolik. De voro så många och så otroligt storvuxna att kattorna vämjdes och olustigt drog sig tillbaka. För de minsta parvlarna framstod de naturnödvändiga besöken på de så kallade avträdeshusen som en verklig prövning. Dessa hus voro sannskyldiga skräckkabinett med råttornas häxdans kring golvtiljorna.”

På gatans vänstra sida syns ett högt staket. Bakom staketet fanns Sjöströms trädgård med tillhörande fruktodling som började anläggas 1861 av trädgårdsmästare Wieck. Marken arrenderades av biskop Thomander.

I arrendeavtalet ingick att trädgårdsmästare Wieck skulle anlägga en fruktträdgård och en plantskola efter en noga uppgjord beskrivning. Där skulle planteras tusen äppelträd och hundra plommonträd, samt två hundra päron- och lika många körsbärsträd. Trädgården skulle omgärdas av en kraftig hagtornshäck.

Redan efter några år tog trädgårdsmästare Nils Johan Sjöström över fruktodlingen. Då återstod hälften av fruktträden att plantera, och endast källaren till det planerade boningshuset var färdigt.

En flicka, klädd i en allt för stor stickad tröja, kjol, svarta strumpor, mössa och stora trätofflor sitter och tittar på Per Bagge när han tar bilden på en innergård till ett av husen längs Allhelgona kyrkogata. Bild: Per Bagge

Det gick bra för trädgårdsmästare Sjöström som arrenderade marken under många år. Det lär ha varit fantastiskt vackert på våren när alla fruktträden blommade i hans trädgård.

Det var kanske inte så konstigt att många av barnen i kvarteret inte kunde motstå frestelsen att smyga in i fruktodlingen på hösten när alla frukter var mogna och ta för sig av frukterna. Men de fick vara försiktiga och ha ögonen med sig, för Sjöström hade ett gevär laddat med saltskott, och den lär ha använts någon gång mot de barn som tog för sig av hans frukt.

Ibland kontaktade Sjöström polisen. Då kom stadens enda polisdetektiv kallad ”Hemliga Jynsen”. ”Jynsen” gick från dörr till dörr i kvarteret och samlade ihop alla ungar som tagit av frukten.

Sedan var det allmän marsch ner till polishusets källare, där ett och annat rottingrapp lär ha utdelats som straff innan de stackars barnen blev hemskickade till sina föräldrar igen.

FAKTA

Per Bagge

Per Bagge föddes i Värmland den 1866. 1893 flyttade han till Lund där han började som praktikant hos fotografen Lina Jonn som hade sin ateljé på Bantorget 6.

1903 övertog Bagge Lina Jonns ateljé och drev den fram till sin död 1936. Lina Jonn var en mycket duktig och framgångsrik porträttfotograf, och det skulle också Bagge komma att bli.

Det var inte bara människor som lockade Bagge, han älskade att vara ute och fotografera byggnader, gator och torg för att skildra hur Lund förändrades.

1919 fick han i uppdrag av dåvarande stadsarkitekt Axel Julén att dokumentera förändringar i stadsbilden åt Lunds byggnadsnämnd.

Numera finns Bagges negativarkiv i Universitetsbibliotekets samlingar, och håller på att digitaliseras för att intresserade ska kunna gå in och se Bagges bilder.

Gångstilen avslöjar vilken person du är

Hur stora steg tar du när du går? Går du väldigt snabbt? Sättet du går på säger mer om dig än vad du tror.

Varje person går på sitt eget sätt. Det finns oerhört många olika gångstilar som grundar sig i tempo, längden på stegen eller vinkeln på foten.

Nerrolyn Ramstrand är docent i ortopedteknik och enligt henne är varje persons gångstil unik.

– Gångstilen är väldigt komplex och bygger på många olika faktorer. De två stora delarna är vår fysiska kroppsbyggnad och den andra är psykisk. Hur vi mår kan påverka vår gångstil.

Hur enkelt är det att förändra sin gångstil?

– Jag tror att det är jättesvårt att ändra sin gångstil. Man kan till exempel sätta på sig konstiga skor för att påverka kroppen, men i längden är det svårt att själv medvetet ändra sin gångstil, säger Nerrolyn Ramstrand.

Nerrolyn Ramstrand är docent i ortopedteknik och enligt henne är varje persons gångstil unik.

Doktor Caligaris kabinett

Superklassikern Dr Caligaris kabinett fyllde 100 år 2020 och har fått nypremiär på biograf.

DR CALIGARIS KABINETT

Regi: Robert Wiene

Manus: Carl Mayer, Hans Janowitz

I rollerna: Werner Krauss, Conrad Veidt, Lil Dagover m fl

För filmvetare och andra nördiga riddare av den rörliga bilden är det några verk som mer än andra utgör konstformens grundpelare, som inte bara utgör dess stadga utan också har format mediet till vad det är idag. Det är den episka Birth of a nation, revolutionspanoramat Pansarkryssaren Potemkin, scifi-klassikern Metropolis, det svarta vampyrdramat Nosferatu och så då denna mordhistoria från 1920 som satte skräck i sin samtid.

De tre sistnämnda kom till i Tyskland under den så kallade Weimarrepubliken, alltså tiden mellan den första och det andra världskriget som åtminstone i filmvetarkretsar anses vara en av de mest kreativa perioderna under konstformens relativt korta levnadsbana. Filmprofessorerna gnuggade in epoken i våra sinnen med sådan emfas att jag kunde vakna mitt i natten och rabbla geriatriska germaner på kommando.

Men så var det också en mäktig period, den tyska expressionismen, saluförd av numera ikoniska filmskapare som Fritz Lang, F.W. Murnau och Robert Wiene – vars största hit var just denna onda saga som tar sin början på en parkbänk där en ung man berättar för en äldre om fallet med Dr Caligari.

Den sistnämnde dök upp en dag på en marknad med ett tält där han hyste somnambulen Cesare, en 23-åring som enligt doktorn själv hade sovit i alla sina år. Samtidigt som den udda duon dyker upp i staden blir flera invånare knivmördade om natten. Misstankarna går snabbt mot nykomlingarna, men allt är inte riktigt så enkelt som det verkar.

Dr Caligaris kabinett, som man kan se som den första seriemördarthrillern, var djupt influerad av den nymornade psykoanalysen. Det handlar till stor del om rädslan för det där undermedvetna, som den samtida Sigmund Freud fört upp på dagordningen. Detet. Det där djuret inom oss, de undanträngda lustarna. Oron att vem som helst under hypnos eller annan sinnesböjande påverkan kan förvandlas till ett monster.

Vilket så klart var mumma för historieberättare av olika art. Då, senare och ända in i vår tid. Tänk Alfred Hitchcock, Brian De Palma eller Thomas Quicks läkare på Säter…

Det är en klassiker av högsta rang. Det finns ingen tvekan om dess historiska värde men hur står den sig idag? Om man skulle drista sig till att försöka skala av proveniensen, dess cineastiska kultstatus, och bara försöka bedöma Dr Caligaris kabinett utefter nutida berättarnormer, som en egen filmupplevelse.

Hm… en fiffig idé. I teorin, men inte alls genomförbart. Det långsamma tempot (man skulle hinna lägga många ord på Wordfeud bara under den tid det tar för en textplatta att rulla förbi) stör illusionen men mest förödande är det närmast maniska överspelet som till och med får Jan Malmsjö att framstå som en minimalist. Det är väntat så klart, det var ju så stumfilmen kommunicerade men ändå; det som ansågs otäckt för hundra år sedan ter sig idag smått komiskt.

Nej, det är som kulturskatt man ska se Dr Caligaris kabinett, och som sådan är den underbar. En svart skimrande port mot dåtiden, där förutom psykoanalysen även temat med den galna vetenskapsmannen var populärt, och speglade tidens kamp mellan vetenskap och religion. De ynka 71 minuterna är dessutom fyllda av uppfinningsrikt egensinne och vändningen mot slutet står inte nutida thrillers långt efter, men lika mycket övertygar den kreativa produktionsdesignen, där de sneda och vinda kulisserna går hand i hand med berättarens vansinne.

Det var en lågbudgetproduktion tillkommen strax efter det första världskrigets slut, då det enligt historieböckerna var elransonering i Tyskland, vilket – med tanke på att expressionismen jobbade hårt med spelet mellan ljus och mörker – innebar en del problem för Robert Wiene och anhang. Så i brist på lampor skapade man skuggspel genom att helt sonika måla stråk av ljus och mörker på väggarna i studion.

Kul också att den galet vansinninge Dr Caligaris utseende lär vara modellerat efter det gamla filosofiska granitblocket Schopenhauer, som fortfarande var ett någorlunda färskt namn under förra 20-talet.

Ta gärna en tripp på webben innan ni ser filmen – som släpptes på bio i restaurerad 4K-form på måndagen den 20 april 2020.

LÄS MER

Dr Caligaris kabinett – filmhistoriens första emo

The Cabinet of Dr. Caligari

Skånes Radio Mercur – Sveriges första piratradiostation i Öresund

Skånes Radio Mercur var Sveriges första kommersiella radiostation enligt amerikanskt mönster och startade sina sändningar den 14 december 1958.

En viktig förutsättning vid starten var danska Radio Mercur, Skandinaviens första professionella piratradio. Personerna bakom det företaget var de första som hade upptäckt den lucka i lagen som gjorde det möjligt att kringgå den monopolsituation som rådde inom rundradioverksamhet i de flesta europeiska länder. Monopolsituationen innebar att det var olagligt för andra än det av staten godkända företaget att sända radioprogram. Lagstiftningen gällde dock endast för sändningar inom det egna landets gränser, men genom att placera radiosändaren på ett fartyg, förankrat utanför ett lands territorialgräns, kunde sändningarna riktas utifrån havet in mot landet ifråga. Danska Radio Mercur hade inlett sina sändningar i augusti 1958 från ett litet fartyg, M/S Cheeta, som ankrats upp i Öresund, på internationellt farvatten mellan Köpenhamn och Landskrona. Radion fick omedelbart namnet ”Piratradio”. Det var inte olaglig men utanför lagen.

Skånes Radio Mercur var en skapelse av Nils-Eric Svensson, en 22-åring från Landskrona, som efter film- och TV-studier i USA och ett 18 dagar kort gästspel hos Sveriges Radio-TV skrev kontrakt med Radio Mercur i Danmark. Den första utsändningen skedde den 14 december 1958. Den första studion inreddes på en vind i en villa i Landskrona där programmen spelades in på band som sedan transporterades ut till sändarfartyget av lokala fiskare.

Den nya radion möttes av skepticism från många håll. Tidningsutgivareföreningen förbjöd medlemmarna att skriva om Skånes Radio Mercur. Motiveringen var att man trodde radio skulle bli en allvarlig konkurrent om annonsintäkterna. Grammofonleverantörerna var en annan motståndare som bad medlemmarna att bojkotta radion och inte leverera några skivor till programmen. Motivet för dem var att lyssnarna skulle lyssna på radion, banda melodierna och därför inte köpa grammofonbolagens skivor. Efter någon månad trotsade ett litet grammofonbolag, Sonet, förbudet och försäljningen av deras skivor ökade markant. Samtliga grammofonbolag ändrade efter hand sin inställning och flera sände sedan egna ”grammofontimmar”.

Skånes Radio Mercur hade det svårt ekonomiskt i början. Reklamradio var ett okänt begrepp och inte ens reklambyråerna vågade prova på det nya mediet trots att radion vissa tider på dagen hade 80 procent av alla lyssnare i större delen av Skåne och kunde erbjuda en rekordlåg kontaktkostnad för annonsörerna. Reklambyråernas inställning gjorde det var svårt att få de stora annonsörerna, som exempelvis Coca-Cola och radiotillverkarna, att annonsera trots att radioreklam borde vara det bästa mediet för dessa produkter enligt erfarenheterna från reklamradio i USA. Eftersom Skånes Radio Mercur sände på FM-bandet som var relativt nytt, ökade försäljningen av FM-radioapparater och FM-antenner.

Skånes Radio Mercur ändrade lyssnarvanorna markant. Framför allt var det musiken som nu blev tillgänglig varje timma. Skånes Radio Mercur var först i Sverige med lyssnarvalda Top 10-program och med en typ av önskeprogram som fick flera tusen brev i veckan endast från Skåne. Den unge Nils-Eric Svensson var jazzentusiast och såg till att 50-talets storstjärnor fick stort utrymme i programmen och Nattuppen Pekka Langer lockades till radion trots Sveriges Radios arga protester. Tillsammans skapade de ”Republiken Skåne”, som blev mycket populärt. Temat var att skilja Skåne från Sverige med musik. Lyssnarna fick medlemsbevis och prominenta personer utnämndes till ”hedersmedborgare”.

1960 flyttades kontor och studio till Malmö. Sändningstiderna ökades efterhand och intresset från annonsörerna ökade trots att reklambyråerna inte stödde radioreklamen. Ökade annonsintäkter gjorde det möjligt att expandera och ekonomin förbättrades. 1961 utrustade Radio Mercur en större båt, Cheeta Mercur II, med möjlighet för Skånes Radio Mercur att sända dygnet runt samtidigt med de danska sändningarna.

Den svenska regeringen och monopolradion var givetvis motståndare till Skånes Radio Mercur, och med kommunikationsministrarna Olof Palme och Gösta Skoglund i spetsen ändrades lagarna så att det blev olagligt att sända eller ens befatta sig med en ”piratradio”. 1961 beslöt sig därför Nils-Eric Svensson att dra sig ur radioverksamheten för att flytta till USA och fortsätta studierna. Verksamheten såldes till Britt Wadner, som 1962 ändrade namnet till Radio Syd och fortsatte striden mot myndigheterna. Hon blev ”Piratdrottningen” med hela svenska folket när hon dömdes till fängelse för att hon vägrade lägga ner verksamheten. Radio Syd sände sina program fram till januari 1966.

Folk och Bygd. Berättelser från Landskrona med omnejd. Årg 32 nr2 2021

LÄS ÄVEN

Radio Mercur

Radio Syd

Radio Nord