Pontus Hultén (1924–2006) – Nittonhundratalets mest banbrytande curator och museichef

Pontus Hultén (1924–2006) anses av många vara nittonhundratalets mest banbrytande curator och museichef, en beundrad och omstridd förkämpe för den moderna konsten. Under sitt långa yrkesliv hade han del i att på ett genomgripande sätt forma den nya tidens konstmuseer och fick uppleva både triumfer och skandaler. Detta rikt illustrerade verk är den första heltäckande biografin om Pontus Hultén.

Claes Britton: Den moderna konstens anförare. Albert Bonniers förlag /2022) 879 sid.

Konsten står vid ett nytt vägskäl

Att skriva uppmaningar till en mjukvara, är det konst? Farshid Jalalvand tar hjälp av Marcel Duchamps urinoar för att förstå AI-konsten.

När avantgarde-konstnärsföreningen The Society of Independent Artists skulle ha sin första utställning i New York 1917 ställdes de inför ett oväntat dilemma. Deras grundidé var att låta alla som ville ställa ut sin konst – no jury, no prizes. Men tanken ställdes på sin spets när en konstnär vid namn Richard Mutt skickade en upp-och-nervänd porslinsurinoar med titeln ”Fontän” som sitt bidrag. Styrelsen förstod inte riktigt om någon drev med dem – en sådan vulgaritet kunde väl knappast räknas som konst? Efter överläggningar bestämde de sig för att ta emot föremålet men gömma undan det under utställningen.

I själva verket var konstnären bakom ”Fontän” – tillika styrelseledamot i The Society of Independent Artists – den erkände Marcel Duchamp, som hade skickat in föremålet under pseudonym. Han avgick från sin post i protest. Föreningen var ju uppenbarligen fast i gamla spår. ”Retinal konst” som Duchamp föraktfullt kallade det, föremål som tillfredsställde ögonen men inte intellektet. Den obstinata ”Fontän” kom med tiden att bli ett av modernismens viktigaste konstverk, en skiljelinje mellan vad konst var och vad konst kom att bli.

Förra månaden hamnade konstvärlden i ett liknande vägskäl när en AI-genererad bild vann förstapris i en lokal konsttävling i Colorado. Jason M Allen, en 39-årig speldesigner, använde AI-verktyget Midjourney för att skapa sitt bidrag ”Théâtre d’opéra spatial” – en pampig scen där en opera framförs på en punksteam-liknande rymdkoloni.

Ett tempel i tiden

Svenska konstnären Hilma af Klint gör succé över världen, mer än 75 år efter sin död. Hennes svit ”Målningarna till templet” fascinerar. Men något tempel finns inte. Borde det ligga på Ven – som Hilma af Klint själv föreslog? I sommar öppnade en unik utställning om detta på ön.

Det här är en tidig modellskiss av templet. Modellen som ska ställas ut i sommar är ännu inte helt färdig.

LÄS ÄVEN

Ska Hilma af Klints tempel byggas på Ven?

Den skandinaviska inredningsstilen

Krukväxter i enkla lerkrukor och skira gardiner som släpper in ljus. Vävda gångmattor, lätta rottingmöbler och en enda prydnadskudde. Denna enkla och rena inredningsstil lanserades av svenska författaren Ellen Key i skriften »Skönhet för alla« 1899 och danska författaren Emma Gad i »Vort Hjem« 1903.

Båda ville bort från 1800-talets fulla prydnadshyllor, stoppade möbler och tunga textilier. Deras idéer om ett vackert och funktionellt hem hade stor påverkan på samtiden och det vi idag kallar den skandinaviska inredningsstilen.

Foto: Okänd kvinna omkring 1920-tal i Lima, Dalarna. Georg Renström/ Nordiska museet

En designklassiker

Den danske arkitekten och möbeldesignern Arne Jacobsen valde att döpa en av sina ikoniska stolar till ”Svanen” … en rätt så fyndig benämning måste medges …

LÄS MER

Vem var egentligen Tintins skapare?

Hergé som en marionettdocka i händerna på Tintin.

*Ligne claire *– klara linjen – kallas det stilbildande teckningsmanér som Hergé uppfann i ”Tintin”. Alla linjer är prydligt jämntjocka och tydligt redovisande; ytorna är rena utan skrafferingar som antyder skuggor. Tecknarens eget liv, däremot, var en krokig vandring genom moraliska gråzoner; han var en förvuxen pojkscout som ofta irrade fel och som vantrivdes i framgången. I tidningen Tintin ritade han gärna karikatyrer av sig själv med ett förvånansvärt frankt budskap till de unga läsarna: Hergé kedjad vid ritbordet medan Tintin håller i en piska; Hergé i handbojor; Hergé som marionettdocka, i händerna på sin egen skapelse. Egentligen ville han bli aktad illustratör och konstnär. Istället blev han genialisk barnunderhållare.

Så har han också fascinerat biografiskrivare som få, om någon, annan serieskapare (nej, Walt Disney räknas inte, han var mer affärsman än kreatör). Hergé blev en celebritet redan som 21-åring år 1929 då Tintins debut tog den franskspråkiga världen med storm. Få visste dock särskilt mycket om privatpersonen förrän den unge journalisten Numa Sadoul år 1971 lyckades få den åldrade serieskaparen att sätta sig vid bandspelaren för en djupintervju. Hergé var inledningsvis blyg och reserverad, men sedan rämnade fasaden. Deras samtal pågick i flera dagar och fick närmast formen av en terapisession där Hergé talade ut om återkommande depressioner, otrohetsaffärer, rasistiska karikatyrer, det påstådda medlöperiet under kriget – och att hans första äktenskap påminde om den ansträngda relationen mellan Kapten Haddock och Bianca Castafiore. Intervjun kom i förlängningen att leda till en flod av biografier – av Benoit Peeters, Michael Farr, Philippe Goddin, för att nämna några – och också till Anders Østergaards strålande dokumentärfilm ”Tintin and I” (2003), som bygger på Sadouls inspelningar.

Den inbitne *tintinologen* har inget nytt att hämta i SVT Play-aktuella ”Tintin och Hergé”, en konventionell tv-dokumentär med pratande huvuden, som saknar formmässiga ambitioner i klass med Østergaards film. För novisen, däremot, är den en bra inkastare till ett av 1900-talets största konstnärskap – Hergé dog 1983, och med honom dog Tintin, men fortfarande säljs det flera miljoner album årligen.

Hergé (Georges Remi) växte upp i en strikt konservativ miljö i Bryssel, vilket förklarar många av de spänningar och neuroser som bubblar under ytan i Tintin, inte minst i de surrealistiska drömscenerna. De första albumen var egentligen rena propagandaverk beställda av den högerextrema prästen och chefredaktören Norbert Wallez, som efter kriget fick skaka galler för sitt samröre med den tyska ockupationsmakten: antikommunism i ”Tintin i Sovjet” (1930), belgisk kolonialism i ”Tintin i Kongo” (1931), antiamerikanism i ”Tintin i Amerika” (1932). Dessa berättelser har kommit att ses som ungdomssynder, och Hergé bad senare om ursäkt, men hans agerande under kriget skaver än. Inte så mycket för att han fortsatte med Tintin i den av tyskarna kontrollerade dagstidningen Le Soir – förståeligt, för brödfödans skull – utan för att han dessutom slängde in antisemitiska skurkporträtt som behagade ockupanterna. ”Tintin och Hergé” väjer inte för detta, men då det är en film officiellt sanktionerad av Hergés förlag kommer han lätt undan. Hergé var inte nazist men han var definitivt en opportunist och en sökare med känslig näsa för vart vindarna blåste, vilket också förklarar varför han kunde appellera till ständigt nya kullar av barn under en karriär som spände över femtio år.

”Tintin är jag”, brukade han säga, ”mitt blod, mitt svett, mina tarmar”. En liknelse som är träffande så tillvida att Tintin är stormens öga, en slätstruken, om än godhjärtad, figur som dras i olika riktningar av de färgstarka figurerna i omgivningen. Det gör inte Hergé mindre spännande som konstnär och människa under ett tumultartat sekel.

Grattis Alfons Åberg 50 år

1972 gavs den första boken om Alfons Åberg ut. Vi gratulerar en evigt ung 50-åring som ”ska bara” på 35 olika språk.

Gunilla Bergström med den första Alfons-boken. Foto: Pål Andersson / Wikimedia Commons

14 hyllmeter Alfons

På KB samlar man allt som ges ut i Sverige på svenska och för spridning i Sverige. Som om inte det vore nog försöker man också samla in sådant som ges ut i övriga världen som har svensk anknytning, till exempel översättningar av svenska verk till andra språk. Samlingen kallas Suecana – ”svenskt” på latin – och innehåller litteratur men också film, musik och spel.

Man får ibland gåvor till biblioteket som hjälper till att komplettera samlingarna. 2019 fick KB en gåva av Alfons skapare Gunilla Bergström. Den innehöll ett exemplar vardera av de svenska upplagorna av hennes böcker under perioden 1971–2012 och dessutom merparten av de utländska språkutgåvorna. Det innebär att KB har Alfons Åberg-böcker på 35 språk i en särskild boksamling (flera översättningar ingår även i Suecana-samlingen).

En glimt av Gunilla Bergströms boksamling med översättningar av Alfons Åberg.
Alfons på romani, lulesamiska, nordsamiska och sydsamiska

.

Kärt barn har många namn

I många översättningar har Alfons Åberg fått behålla sitt namn, ibland med mindre anpassningar av stavningen som ”Alphonse” eller ”Oberg”. Men många översättare har gett honom ett helt annat namn, och då gärna med alitteration. Som tyskans Willi Wiberg, engelskans Alfie Atkins och finskans Mikko Mallikka.

Så här heter Alfons Åberg på olika språk

  • Tyska: Willi Wiberg
  • Norska: Albert Åberg
  • Finska: Mikko Mallikka
  • Portugisiska: Alho Åberg
  • Isländska: Einar Áskell
  • Engelska: Alfie Atkins
  • Polska: Albercie
  • Turkiska: Álvur
  • Färöiska: Álvur Ákason
  • Kymriska: Ifan Bifan
  • Afrikaans: Dawie
  • Franska: Alphonse Aubert
  • Lettiska: Alfon Oberg
  • Frisiska: Ate Attema
  • Latin: Alphonsus Amnimontanus
  • Sydsamiska: Aalfone
  • Romani: Ardom

Saften som blev vatten

God natt Alfons Åberg är den Alfons-bok som tryckts i flest exemplar, på flest språk och fått störst spridning i världen. Den finns till och med på latin Gunilla Bergström är både författare och illustratör till böckerna och det hon berättar i bild är minst lika viktigt som det som berättas i text. När Alfons spiller den gula saften och den rinner över det blå lakanet ger det en kontrastverkan som får blicken att dras till den gula fläcken.

Inne i boken kom dock denna illustration att förändras mellan upplagorna. Boken fick kritik från tandläkare för att Alfons tilläts dricka saft efter det att han borstat tänderna. Bergström bytte då ut saften mot vatten och fläcken blev vit, vilket inte ger samma visuella effekt. Om du vill läsa mer om hur det visuella i Alfons-böckerna har mottagits i världen tas ämnet upp i en avhandling av Annika Gunnarsson från 2012

Saften som blev vatten i God natt, Alfons Åberg. Två boksidor ur olika upplagor som spiller gul respektive vit vätska i sängen

Med Alfons in i evigheten

Alfons Åberg är ständigt aktuell, numera för flera generationer av barn både i Sverige och utlandet. Barn som är välkomna att ta del av KB:s samlingar när de blir myndiga För dessa och kommande generationer bevarar KB Alfons Åberg i alla möjliga skepnader. Förutom de tryckta böckerna i olika upplagor och på olika språk finns historierna om Alfons bevarade i både tv- och radiosändningar, liksom i video- och cd-utgåvor och som datorspel. Material som är sökbart i Svensk mediedatabas men som det krävs särskild behörighet att ta del av.

Och liksom många populära barnboksfigurer förekommer Alfons givetvis på trycksaker som postrar och vykort, som pliktlevereras till KB:s bildsamling Även dessa bevaras för framtida generationer och framtida forskning. Och de fortsätter att komma så länge Alfons Åbergs popularitet består… i minst 50 år till!

Vykort med Alfons Åberg pliktlevererade till KB 2019.

KÄLLA

Kungliga Biblioteket – Lena Floser

Dunkers kulturhus i Helsingborg fyller 20 år

Kim Utzon: Ett av mina mest lyckade byggen

I dagarna firar Dunkers kulturhus 20-årsjubileum. Den danske arkitekten bakom byggnaden, Kim Utzon, minns hur det gick till bakom kulisserna. Han avslöjar dessutom hur nära det var att han hade gått miste om det prestigefyllda uppdraget.

Bente Brosböl Hansen – Keramiker i världsklass

UTFLYKTSTIPS

Om Du har tid och lust så rekommenderar jag ett besök på vackra Söderåsen i allmänhet och Bente Brosböl Hansens keramikverkstad – i Klåveröd inte så långt från Kågeröd – i synnerhet. Bente Brosböl Hansen är en keramiker i världsklass och hennes keramikverkstad är öppen för besök under konstrundan i Nordvästra Skåne t o m den 24 april

MER INFO om konstrundan i Nordvästra Skåne

http://konstrundan.se

Bente Brosböl Hansen och Sten T Neckö i Klåveröd.
Bente Brosböl Hansen i Klåveröd.
Bente Brosböl Hansen i Klåveröd.
Bente Brosböl Hansen i Klåveröd.
Bente Brosböl Hansen i Klåveröd.
Bente Brosböl Hansen i Klåveröd.
Bente Brosböl Hansen i Klåveröd.
Bente Brosböl Hansen i Klåveröd.
Bente Brosböl Hansen i Klåveröd.
Bente Brosböl Hansen i Klåveröd.

Doktor Caligaris kabinett

Superklassikern Dr Caligaris kabinett fyllde 100 år 2020 och har fått nypremiär på biograf.

DR CALIGARIS KABINETT

Regi: Robert Wiene

Manus: Carl Mayer, Hans Janowitz

I rollerna: Werner Krauss, Conrad Veidt, Lil Dagover m fl

För filmvetare och andra nördiga riddare av den rörliga bilden är det några verk som mer än andra utgör konstformens grundpelare, som inte bara utgör dess stadga utan också har format mediet till vad det är idag. Det är den episka Birth of a nation, revolutionspanoramat Pansarkryssaren Potemkin, scifi-klassikern Metropolis, det svarta vampyrdramat Nosferatu och så då denna mordhistoria från 1920 som satte skräck i sin samtid.

De tre sistnämnda kom till i Tyskland under den så kallade Weimarrepubliken, alltså tiden mellan den första och det andra världskriget som åtminstone i filmvetarkretsar anses vara en av de mest kreativa perioderna under konstformens relativt korta levnadsbana. Filmprofessorerna gnuggade in epoken i våra sinnen med sådan emfas att jag kunde vakna mitt i natten och rabbla geriatriska germaner på kommando.

Men så var det också en mäktig period, den tyska expressionismen, saluförd av numera ikoniska filmskapare som Fritz Lang, F.W. Murnau och Robert Wiene – vars största hit var just denna onda saga som tar sin början på en parkbänk där en ung man berättar för en äldre om fallet med Dr Caligari.

Den sistnämnde dök upp en dag på en marknad med ett tält där han hyste somnambulen Cesare, en 23-åring som enligt doktorn själv hade sovit i alla sina år. Samtidigt som den udda duon dyker upp i staden blir flera invånare knivmördade om natten. Misstankarna går snabbt mot nykomlingarna, men allt är inte riktigt så enkelt som det verkar.

Dr Caligaris kabinett, som man kan se som den första seriemördarthrillern, var djupt influerad av den nymornade psykoanalysen. Det handlar till stor del om rädslan för det där undermedvetna, som den samtida Sigmund Freud fört upp på dagordningen. Detet. Det där djuret inom oss, de undanträngda lustarna. Oron att vem som helst under hypnos eller annan sinnesböjande påverkan kan förvandlas till ett monster.

Vilket så klart var mumma för historieberättare av olika art. Då, senare och ända in i vår tid. Tänk Alfred Hitchcock, Brian De Palma eller Thomas Quicks läkare på Säter…

Det är en klassiker av högsta rang. Det finns ingen tvekan om dess historiska värde men hur står den sig idag? Om man skulle drista sig till att försöka skala av proveniensen, dess cineastiska kultstatus, och bara försöka bedöma Dr Caligaris kabinett utefter nutida berättarnormer, som en egen filmupplevelse.

Hm… en fiffig idé. I teorin, men inte alls genomförbart. Det långsamma tempot (man skulle hinna lägga många ord på Wordfeud bara under den tid det tar för en textplatta att rulla förbi) stör illusionen men mest förödande är det närmast maniska överspelet som till och med får Jan Malmsjö att framstå som en minimalist. Det är väntat så klart, det var ju så stumfilmen kommunicerade men ändå; det som ansågs otäckt för hundra år sedan ter sig idag smått komiskt.

Nej, det är som kulturskatt man ska se Dr Caligaris kabinett, och som sådan är den underbar. En svart skimrande port mot dåtiden, där förutom psykoanalysen även temat med den galna vetenskapsmannen var populärt, och speglade tidens kamp mellan vetenskap och religion. De ynka 71 minuterna är dessutom fyllda av uppfinningsrikt egensinne och vändningen mot slutet står inte nutida thrillers långt efter, men lika mycket övertygar den kreativa produktionsdesignen, där de sneda och vinda kulisserna går hand i hand med berättarens vansinne.

Det var en lågbudgetproduktion tillkommen strax efter det första världskrigets slut, då det enligt historieböckerna var elransonering i Tyskland, vilket – med tanke på att expressionismen jobbade hårt med spelet mellan ljus och mörker – innebar en del problem för Robert Wiene och anhang. Så i brist på lampor skapade man skuggspel genom att helt sonika måla stråk av ljus och mörker på väggarna i studion.

Kul också att den galet vansinninge Dr Caligaris utseende lär vara modellerat efter det gamla filosofiska granitblocket Schopenhauer, som fortfarande var ett någorlunda färskt namn under förra 20-talet.

Ta gärna en tripp på webben innan ni ser filmen – som släpptes på bio i restaurerad 4K-form på måndagen den 20 april 2020.

LÄS MER

Dr Caligaris kabinett – filmhistoriens första emo

The Cabinet of Dr. Caligari