Hjalmar Söderberg – Lusten – Ensamheten – Förvillelser

Hjalmar Söderberg (1869-1941)

”Aporna ha i synnerhet fängslat mig genom den hemska kontrasten mellan deras fysiska vighet och rörlighet och deras fårade gubbansikten med det grubblande och förgrämda uttrycket; det är som om man såge Schopenhauer och Kierkegaard uppträda som clowner i en cirkus och slå volt på volt, flyga från trapets till trapets, utan att därunder ett ögonblick släppa sitt självplågaregrubbel över tillvarons paradox.”

Hjalmar Söderberg var 27 år gammal år 1896 när han skrev ovanstående rader i ett brev till en kollega. Han hade ett år tidigare gjort skandaldebut med romanen Förvillelser. Nu drog han ensam och pank omkring i ett folktomt och hett Stockholm, lika kvalmigt som det han tio år senare skulle beskriva i Doktor Glas. Det enda han orkade göra var att gå och titta på djuren på Tivoli.

Jesper Högströms biografi ger perspektiv på hans komplicerade liv och författarskap

Jesper Högström: Lusten och ensamheten : en biografi över Hjalmar Söderberg.

Weyler Förlag ((2017)

Hjalmar Söderberg är, jämte Selma Lagerlöf och August Strindberg, den mest levande och lästa av de stora svenska författarna från det förra sekelskiftet. Hans roman Doktor Glas ger upphov till nya romaner och dramatiseringar, hans mest berömda pjäs Gertrud sätts upp om och om igen och nyligen blev Den allvarsamma leken svensk storfilm. Hans komplicerade förhållande till kvinnorna står i centrum för både hans liv och berättelsen om detta liv. Och staden Stockholm, som ingen annan skildrat med sådan ömhet

Jesper Högström: Lusten och ensamheten : en biografi över Hjalmar Söderberg. Weyler Förlag ((2017)
Björn Sahlin: Unga flickor böra icke läsa den : om Hjalmar Söderbergs debutbok Förvillelser och annat sagt om författaren och hans verk. Proprius förlag (2013

Björn Sahlin: Unga flickor böra icke läsa den : om Hjalmar Söderbergs debutbok Förvillelser och annat sagt om författaren och hans verk. Proprius förlag (2013)

Hjalmar Söderberg tillhör våra mest beundrade författare. Så har det inte alltid varit. När hans debutbok Förvillelser kom ut 1895 var kritiken nästan enhälligt negativ. Man gav visst erkännande åt stilen, men innehållet upprörde. Här skildrades en ung man som försummade sina studier, förförde två flickor, varav den ena blev med barn och måste gömma sig i utlandet, och så lånade han pengar på en falsk växel. Kritikerna önskade att Söderberg till nästa bok skulle välja ett värdigare ämne. Förvillelser förutsågs bli en ”succès de scandale”. Man antog att den skrivits för att sälja på sitt skabrösa innehåll.

En av bokens argaste kritiker, Harald Molander, kom att göra ett oförglömligt intryck på Hjalmar Söderberg. Men tiden har hunnit ifatt honom. Björn Sahlin visar i ”Unga flickor böra icke läsa den” hur synen på Förvillelser långsamt förändrats. Idag upplevs boken närmast som en vemodig kärlekshistoria i ett idylliskt, svunnet Stockholm. Forna tiders kritik har fått löjets skimmer över sig. Men trots uppmärksamheten och en rad billighetsutgåvor saknades boken nästan helt då man 1939 undersökte bokbeståndet i svenska hem. Förvillelser gömdes undan, skrev författaren Tora Dahl 1945.

För biblioteken var det i femtio års tid inte tillåtet att anskaffa Förvillelser för statliga medel, de fick inte ens ha boken i sina hyllor. Och det dröjde ännu längre innan den nämndes i en lärobok för gymnasiet. Förändringen i inställning under 1900-talets lopp speglar hur äldre värderingar successivt fått stryka på foten. Ser man till antalet utgåvor av Förvillelser har två tredjedelar kommit under 1900-talets senare hälft. Björn Sahlin visar i sin boks bibliografiska delar att Hjalmar Söderberg fått sitt stora genomslag först under 1900-talets två sista decennier och efter sekelskiftet 2000.

Universitetsdomstolen

Bilden visar ritning av flygeln på akademihuset i Lund 1799, Lunds universitetsarkiv.

Ända fram till 1852 kunde universiteten i Sverige döma studenter och lärare som begick brott mot allmän lag eller universitetets regler. På höstens första onsdagscafé från Arkivcentrum syd i Lund, kan du höra arkivarie Fredrik Tersmeden berätta om arresten, den så kallade proba på Lunds universitet där de misstänka och dömda spärrades in. Bevarade dokument i universitetsarkivet avslöjar levnadsöden om djupa skuldsättningar, ond bråd död men även vilda fyllefester!

Föredraget hittar du HÄR på Arkivcentrums Youtube-kanal från kl. 15:00 idag:

Se även höstens program på Arkivcentrum syd i Lund:

Dick Harrison återvänder till stormaktstiden i ny bok

Kungshuset i Lundagård byggdes på danska tiden och blev Lunds universitets huvudbyggnad efter den svenska erövringen. Utan svenska stormaktstiden hade inte Lund varit vad det är i dag, säger Dick Harrison.
FOTO: LARS BRUNDIN

Historieprofessorn Dick Harrison kommer ihåg det mesta – men inte hur många böcker han har skrivit. Troligen är det ett hundratal. Den senaste handlar om stormaktstiden.

– Sverige var en oerhört stark nation som dominerade omvärlden, men det var också en tid som på alla sätt och vis var vidrig.

Dick Harrison älskar att undervisa. När vi träffar honom i Lundagård är han på väg till en av sina första riktiga föreläsningar på länge.

Hur känns det?

– Det är skitkul. Äntligen. Det var förbjudet i ett och ett halvt år, annat än via datorskärm. Det var en oönskad situation, men det fick bieffekten att jag fick väldigt mycket tid vid datorn.

Det i sin tur ledde till viss överproduktion av böcker. Bland annat en liten bok på 450 sidor om den svenska stormaktstiden. Med flera.

– Min senaste bok förutom denna handlar om nazismen, den kom ut för några veckor sedan. Snart kommer jag ut med en biografi om Che Guevara. Och en liten sammansatt bok om civilisationens uppkomst. En om conquistadorerna som kommer i början av nästa år, tror jag, och en om andra världskriget. Och en om häxprocesserna.

Varför ville du skriva ännu en bok om stormaktstiden?

– Det finns få epoker som är så mytomspunna i svensk historia. Den ljusa bilden är att vi var störst och vackrast och bäst då och alla beundrade oss då. Man reser statyer över stormaktstidens kungar, även förlorare som Karl XII.

– Sedan finns motbilden att det var den enskilt värsta epoken i vårt förflutna, gemene man fick räkna med att tas ut i krig och dö. Dessutom har det aldrig varit kallare, det var den lilla istiden, och med kylan kom missväxt då 20–30 procent kunde svälta ihjäl.

Vilken bild är den sanna?

– Båda bilderna är på sätt och vis korrekta. Sverige var en oerhört stark nation som dominerade omvärlden, men det var också en tid som på alla sätt och vis var vidrig. Jag ville göra den här epokens ytterligheter påtagliga.

Varför blev Sverige stormakt på 1600-talet?

– När Axel Oxenstierna tillträdde som rikskansler 1612 var Sverige i total kris. Ekonomin var i botten, kungen tvingades sälja sitt bordssilver för att betala Älvsborgs lösen, vi var i krig med ryssarna som vi hade invaderat, vi var i krig med polackerna i en släktfejd, dansken anföll och vann gång på gång.

– Det enda som var positivt var att vi hade väldigt lite inre oroligheter. Svenskarna gjorde inte bondeuppror, de fick vara med och bestämma i sockenstämmor och skicka delegater till riksdagen. Utifrån detta bygger man om allt från grunden. Det är en revolution uppifrån som saknar motstycke och som i sina grunddrag är klar efter femton–tjugo år.

Vad var det som hände då?

– På några år grundar man massor av städer, i huvudsak för att kontrollera att folk betalar skatt och kan tas ut i krig. Göteborg grundas med helt importerad befolkning, för ingen svensk vågar bo där eftersom staden bränns ner jämt. Statsmakten blir enormt mycket starkare. Från att ha varit Europas strykpåse går Sverige till att bli norra Europas militära gigant.

Var det Karl XII:s fel att stormaktstiden tog slut?

– Sverige var en militärdiktatur där armén satte agendan. När armén började förlora från 1709 rasade allt som ett korthus. Ja, Karl XII har sig själv att skylla här, stormaktstiden hade lätt kunnat förlängas – till allmänt elände för befolkningen.

Vad kan vi lära oss av stormaktstiden?

– Att man inte ska kriga, det är vansinne. Men också hur ett land som befinner sig på allra lägsta nivå ganska snabbt kan ta upp sig om man har inre stabilitet.

TEXT: KALLE KNIIVILÄ

FAKTA · DICK HARRISON

Yrke: Professor i historia vid Lunds universitet, författare till ett hundratal böcker om historia.

Aktuell: Hans bok ”Sveriges stormaktstid” kommer ut i dagarna.

Ålder: 55 år.

Familj: Gift med författaren Katarina Harrison Lindberg. Dotter som precis fyllt 9 år.

Bor: Villa i Åkarp.

Fritid: ”Ja, men den glider ihop med skrivande som är både fritid och jobb.”

Okänt faktum: ”Folk brukar tycka att det är konstigt att jag som går omkring i kostym har en bakgrund som ryggsäcksluffare i Asien.”

Känd från tv: Vann ”På spåret” tillsammans med Ellinor Persson både 2005 och 2013. ”Vi kompletterade varandra väldigt bra. Skulle SVT vilja ha med mig igen så svarar jag naturligtvis ja, men de har inte ringt mig.”

Vilhelm Mobergs artikel gjorde Elof Lindahl till rikskändis

Bilden på Vilhelm Moberg är från 1955.

Under tiden som journalist sålde Vilhelm Moberg sina artiklar till så många tidningar som möjligt. Bland de som fick spridning till långt fler än den småländska läsekretsen var historien om Elof Lindahl och hans udda tillvaro.

En av tidningarna som fastnade för porträttet av Elof Lindahl var Provinstidningen Dalsland. Under rubriken ”Mannen som går barfota och äter hackelse” beskriver Vilhelm Moberg Lindahl som ”den originellaste människa jag lärt känna”. Artikeln publicerades 28 mars 1922 och Moberg mötte Lindahl föregående höst.

Tillsammans med två bekanta går Moberg på den smala skogsstigen fram till kullen där Lindahl höll på att bygga sin första koja.

”Genom fönstren iakttogo vi att en massa olika saker hopats där inne. Det var högar av papper, träull, gamla kläder, vagnshjul, kvarnstenar, verktyg av olika slag, mycket annat att förtiga.”

Moberg beskriver i detalj Lindahls kosthållning som består av potatis och mald halm, hackelse, där ärthalm är läckrast. Han undrar om Lindahl helst vill vara ensam och får följande svar:

”Jag kan vara både ibland mycket folk och leva ensam. I Amerika var jag för 20–30 år sedan, men där var både för varmt och för kallt, så jag trivdes inte. I så’nt klimat blir man inte gammal.”

Moberg tycks uppskatta Lindahls utstrålning. Så här beskriver han dennes ögon:

”Det skymtade något så hjärtinnerligt gott och ljust i dem. Hans blick förde mig in i en rikedom av höga, vackra tankar.”

Lindahl omnämns som snäll och generös med en varm och äkta religiositet. ”Så obemärkt som möjligt smusslar han gåvor till de behövande.”

Ville i Momåla avslutar med ett citat från den åldriga modern. ”Min lille herre, min Elof, han är så rysligt snäll så!” Men Gud är snällare, genmäler sonen, om han hör det.

Vilhelm Moberg fortsätter att följa Elof Lindahl. 1925 dyker det upp flera artiklar där Lindahl i rubrikerna beskrivs som original, eremit eller barfotaman.

I en av tidningarna, Arbetet, delar Lindahl sida med en notis om den då alltmer ifrågasatta rasbiologin. Till en bild på professor Herman Lundborg finns rubriken ”Hur går det med rasbiologien?” Läsaren påminns om att regeringen har minskat anslaget till det rasbiologiska institutet i Uppsala.

När det gjordes försök att förpassa den avvikande Lindahl till psykiatrisk vård, kämpade han emot och var så stark att man gav upp.

Åren går och Lindahl figurerar ibland i rikspressen. 1938 beskrivs han som ”underlig smålänning” och eremit. Om det fortfarande är Moberg som ligger bakom är okänt för undertecknad. Signaturen Lex writer står bakom artikeln i DN där Lindahls styrka imponerar: ”En avbruten telefonstolpe och ett bilkarosseri har han burit på ryggen de 2–3 km från bygden och hit upp till sitt eremitställe. Lindahl är enligt säkra källor släkt med Dacke – men from och foglig, så han får aldrig användning för sin enorma styrka i syfte att tillfoga någon människa något ont.”

Uppgiften om Dacke skulle möjligen kunna vara ett tecken på att Moberg är skribenten. Han hade själv använt sig av signaturen Dackeman i tidningen Social-Demokraten.

Kändisskapet börjar bli besvärande för den försynte Lindahl. ”Det sägs att han börjat gå kippskodd nere i Hovmantorp – för att undgå folks alltför envisa uppmärksamhet.”

1950 beskriver Hudik­svallstidningen att den 80-årige eremiten vägrar flytta in på ålderdomshemmet.

I december 1951 hamnar Hovmantorp på första sidan i Svenska Dagbladet. Rubriken lyder ”Hovmantorp blir köping med glas som riktpunkt”. Artikeln illustreras av bilder på spegelglastillverkning och konstglas. Även här kommer Lindahl med.

”Hovmantorps kommun är skuldfri. Fina industritomter ligger utmed järnvägen. Man badar i den ljuvliga Rottnen och har riksberömda kräftor samt eremiten Elof Lindahl, skogs­kojemannen som satt upp Diogenes till mönster och inte tar emot någon folkpension. Han har ingen skuld till samhället, alltså skall inte heller samhället ha någon utgift för honom.”

När Elof Lindahl dör i september 1953 är han så känd att TT i Malmö skriver följande notis:

”Den över hela landet välkände och mycket omskrivne eremiten i Hovmantorp, Peter Elof Lindahl har avlidit, 83 år gammal. Han bodde ensam i ett ruckel i skogen, där han under sin långa levnad samlat massor av skrot. Lindahl gick barfota hela vintrarna och försörjde sig med att hjälpa folket i bygden. Han satte en ära i att klara sig själv.”

Lotta Zaar

lotta.zaar@smp.se

BAKGRUND

Journalisten Vilhelm Moberg

I ungdomen var han en regelbunden skribent i vecko­tidningen Såningsmannen och i Smålandsposten.

1918 blev han smittad av dåtidens pandemi, spanska sjukan. Följdsjukdomen lungsäcksinflammation gjorde honom återigen allvarligt sjuk 1919.

Samma år blev Vilhelm Moberg volontär på Vadstena Läns Tidning. Där skrev han sina första bygdeskildringar under pseudonymen ”Ville i Momåla”. Signaturen som han kom att använda för sitt brödskrivande under mer än tio år.

Efter tre års beviljade uppskov fullgjorde Moberg maj till oktober 1921 värnplikten vid I 11 i Växjö. Han använde tiden till att skriva en serie kåserier som gjorde succé i Nya Växjöbladet under rubriken I vapenrock och linnebyxor.

Han återvände till Vadstena men efter en kontrovers med tidningens ägare blev han hösten 1922 lokalredaktör för Nya Växjöbladet i Alvesta. Där hade han ambitionen att få mer tid för sitt författarskap.

1926 gav hans strävan resultat med den ekonomiskt framgångsrika pjäsen Kassabrist. Nu kunde Moberg ta en tre månaders sommarledighet i Ronneby och på Öland för att skriva sin genombrottsroman Raskens.

1 april 1927 slutade han på Nya Växjöbladet. En vecka senare fick han veta att Bonniers ville ge ut Raskens.

Källa: Mannen i skogen av Jens Liljestrand

Fantastiskt läsvärd Dantebiografi

I dagarna är det exakt 700 år sedan Dante Alighieri dog i Ravenna. Lagom till jubileet kommer DN-medarbetaren Anders Cullheds stora biografi om författaren till ”Den gudomliga komedin” och världen han levde i. Cullheds bok ger en strålande helhetsbild, skriver Victor Malm.

Anders Cullhed

”Dante. Den förste författaren”

Natur & Kultur, 385 sidor

Påståendet på omslaget till Anders Cullheds nya bok kan tyckas väl tilltaget, till och med magstarkt: Dante Alighieri – den förste författaren! Den rättrådiga tänker genast att nej det där, det kan inte stämma, och sorterar snabbt fram en drös andra som hellre eller lika gärna kan för­äras lagerkransen som ska tillfalla det stora originalet. Vad med Homeros? William Shakespeare? Eller Miguel de Cervantes?

Sedan vet jag inte riktigt vad den rättrådiga gör, men förhoppningsvis väljer hon att öppna boken. Då ska hon nämligen snart få inse att den sortens invändningar är meningslösa. Anders Cullhed, professor emeritus i litteraturvetenskap på Stockholms universitet, har kallats för Nordens stora Danteauktoritet, och nya boken ”Dante. Den förste författaren” är en stor, ambitiös, grundligt genomarbetad och fantastiskt läsvärd biografi över poeten som gav världen ”Den gudomliga komedin”.

Basal kunskap om det gamla eposet räcker för att förstå att Cullheds undertitel har ett kunskapsanspråk. Mannen som leder diktens pilgrim, modellerad efter Dante själv, genom helvetet är ju Vergilius, den romerska författaren som mer än ett millennium tidigare skrev ”Aeneiden”. Litteraturen är gammal, mycket äldre än dagens idéer om vad litteratur är. I det, kanske konstiga, påståendet finns en nyckel.

Italienaren Dante, konstaterar Cullhed i bokens inledning, levde i en tid och kultur som över huvudtaget inte kände till vårt moderna författarbegrepp. Diktarna, samt deras kolleger översättarna och kopisterna, levde i en citat- och parafraskultur, där grunden för nästan all litterär verksamhet var gamla, traditionsauktoriserade texter. Bibeln, Horatius, Vulgatan, eller just Vergilius ägnades kommentarer och exeges, bearbetningar och sammanställningar. Originalverk, det enda vi bryr oss om i dag, hade inget större värde; konkurrens fanns ändå, men handlade snarare om att överträffa varandra inom imitationens och parafrasens konster. Dante välte givetvis hela den kulturen över ända, historien är trög, men med honom och ”Komedin” trädde något nytt, eller åtminstone annorlunda fram.

Inte bara förkastade han traditionens latin och skrev på toskansk dialekt, han skrev dessutom in sig själv som sitt verks huvudfigur, först som en på helvetesresa med den stora Vergilius, sedan som utvald himlafarare, i båda fallen: en skapare och ande i klass med traditionens storheter. Det stora jaget tog plats. Dante blev verket, verket blev Dante. ”Tilltaget var oerhört”, skriver Cullhed. Han blev en originalskapare. ”Ett språkrör för gudomen, anförtrott ett profetiskt uppdrag”.

Eller den första moderna författaren.

Dante, målad efter sin död av Botticelli.
Foto: Alamy

Om honom finns det goda skäl att berätta. Vad gjorde en sådan idé möjlig? Vilken värld levde han i? Hur kom det sig att denna lekman utan formell bildning, djupt insyltad i hemstaden Florens politiska besvär och veritabla inbördeskrig, skrev de ännu häpnadsväckande terzinerna om en man, till mitten hunnen på sin levnads vandring, som beger sig på en resa genom helvetet, upp mot Gud?

Cullhed har svaren. Mer eller mindre. Dante föddes 1265 och dog i september 1321, bara femtiosex år gammal. Källäget är komplicerat, som med allting gammalt är hålen spacklade med myter och anekdoter av tveksammaste trovärdighet, men Cullhed anger osäkerheterna noggrant. En del kan vi veta, annat inte; mycket förblir hypoteser, somliga av dem dragna ur möjligheten att bilder och berättelser i ”Komedin” faktiskt reflekterar författarens erfarenheter, som i så fall skulle göra den till ett slags autofiktion avant la lettre.

Metoden är ovanlig, i vissa litteraturvetenskapliga kretsar suspekt, ful rentav, men när det gäller litteratur är alla vägar till kunskap bra, utom de som leder till dumheter. Och berättelsen om Dante är inte bara en analys av vad ”Komedin” betyder eller den nya ljuva stilens tonart, det är också en historia om ett Europa och Italien i nästan permanent kris, inslungade i krig efter krig, politisk fejd efter fejd, stridigheter mellan makthungriga kejsare och makthungriga påvar, men som ändå lyckas blomma, alstra poetiska entreprenörer och stor rikedom; en vital konkurrenskultur som värdesatte rivalitet och tävlan i både poesi, handel och politik, men där snedsteg kunde stå en väldigt dyrt.

Livslång exil och laglöshet blev politikern Dantes straff när hans parti gick bet. Odödlighet genom ilsken, djupt politisk exildikt blev konsekvensen. Typiskt en modern författare. 

Cullheds bok ger en strålande helhetsbild. Ibland lite långrandig i sina detaljmålningar av diverse medeltida maktmänniskors ambitioner och förehavanden, men hela tiden glasklar. Tveklöst går det att läsa och glädjas åt ”Komedin” utan minsta kännedom om den komplicerade, främmande värld som den och dess författare sprang ur. Men varför? Utan att en enda gång begå litteraturvetenskapens synder – trötta hårklyverier, kokett jargong – har Anders Cullhed gett oss möjligheten att se ännu mer där det redan fanns så mycket. ”Dante” är för alla.

Ta del och läs om, läs igen.

Victor Malm

Dante – Den förste författaren

Anders Cullhed, kritiker, översättare och professor emeritus i litteraturvetenskap.
Foto: Kungl. Vitterhetsakademien

Anders Cullheds bok om Dante har en skyhög ambitionsnivå

Nya biografin förklarar varför Dantes verk innebar en revolution. Men Anna Blennow önskar sig mer litterär analys.

Anders Cullhed

Dante – den förste författaren. Natur & kultur.

Den 14 september 1321 avlider ett avsatt kommunalråd, som skaffat sig många fiender under sin bana som politiker. Han sägs ha varit en tvär och inåtvänd person med svårmodig uppsyn. Men han var också en ”första klassens poet och filosof, vältalare och sublim i rimkonst”.

Hans namn är Dante Alighieri, och i år firas 700-årsminnet av hans död, han som kallas ”den förste författaren” i en ny biografi av Anders Cullhed. Dante utgör ett av själva fundamenten i den italienska litteraturhistorien genom sina verk på folkspråket efter en mer än tusenårig tradition av texter uteslutande på latin.

Dantes tid var en period av kontraster och brytpunkter: maktkamper mellan påvar och kejsare, konflikter mellan adelsfamiljer och skrån i de italienska kommunerna, och inom litteratur och kultur en gryende övergångsperiod från medeltid till renässans. Detta komplexa historiska sammanhang, menar Cullhed, måste läsaren sätta sig in i för att fullt förstå Dantes skrifter, särskilt mastodontverket ”Den gudomliga komedin”.

Därför omfattar en stor del av boken minutiöst detaljerade skildringar av dåtidens Italien, framför allt Florens, hemstaden från vilken Dante tvingades i exil i samband med svåra konflikter. Fiender såväl som välgörare skrevs senare listigt in av Dante i Komedin, där han lät dem plågas i helvetet eller fröjdas i paradiset längs den allegoriska vandring som huvudpersonen ”Dante” gör i sällskap av den romerske poeten Vergilius.

Detalj ur Domenico di Michelinos fresk i Florens katedral, 1465. Foto: Wikipedia

Den faktatäta inledningen gör att det tar hela 76 sidor, en fjärdedel av boken, innan Dante själv gör entré. Och det är personen Dante som skildringen ska ägnas, inte hans verk. De får anstå till en annan gång, slår Cullhed inledningsvis fast. Samtidigt är större delen av vad vi vet om personen Dante hämtat just från dessa verk, utöver en del brev och arkivdokument – om vi nu kan förutsätta att verklighetens Dante var snarlik hans författarpersona. Cullhed understryker vikten av att skilja historiska källor från poesi på denna punkt, men påpekar också att Dantes framställningskonst ofrånkomligen präglats djupt av det samhälle och de omständigheter som han levde i.

Varför var Dante ”den förste författaren”? Naturligtvis hade en lång rad personer redan länge ägnat sig åt att skriva litterära verk; vad Italien beträffar alltsedan den romerska antiken. Men medeltidens syn på textproduktion var en annan än den vi idag förknippar med författarrollen. Samtida skriftställare betraktades oftast inte som självständiga upphovspersoner, auctores. Sådana auktoriteter utgjordes istället av den klassiska antikens författare, och så förstås boken framför andra: Bibeln. Med dessa kanoniserade texter interagerade de medeltida efterföljarna i kommentarverk, där man lade till förklaringar och utvikningar i anslutning till originaltexterna i en praktik som inte så lite påminner om dagens digitala kommentarsfält, om än på en betydligt högre stilnivå.

Men med Dante får bilden av den självständiga författaren förnyad kraft i en rörelse som ska fortgå ända in i vår samtid. Cullhed visar hur Dante i sina verk på ett snillrikt sätt kanoniserar sig själv, till exempel genom att tillfoga förklarande kommentarer till sina egna texter, eller att gestalter som dyker upp i berättelsen reciterar Dantes egna dikter.

Nyskapande var också föreningen av kristna och världsliga teman. Poeterna i Florens tävlade redan i hövisk kärleksdiktning, men Dante gick ett steg längre. Kvinnorna som blir objekt för hans åtrå upphöjs till starkt religiöst präglade ikoner, och den jordiska kärleken jämställs med förnuft och sanningssökande. Själva kärnan i Dantes litterära betydelse är och förblir dock det bruk han gör av folkspråket, italienskan, något han blev både hyllad och hånad för i sin samtid. Därigenom kunde hans verk i motsats till den latinska litteraturen nå en stor andel kvinnor, vid tiden oftast mer lågutbildade än män: en remarkabel revolution i sig. 

Men Cullheds beslut att lämna analysen av Dantes verk därhän skapar en avsevärd problematik, eftersom de otaliga initierade referenser som görs främst till Komedin kräver mycket god förhandskännedom om detta verk. Man bara längtar efter att en så lysande lärd litteraturvetare som Anders Cullhed ska leda en vid handen genom Dantes litterära världar. Den oerhörda historiska detaljrikedom som placerar boken på en för populärvetenskap skyhög ambitionsnivå tynger ofta läsningen snarare än berikar den, och hade kunnat kortas betydligt till förmån för ett ökat fokus på verken i sig och de mästerligt framställda frågeställningarna om författarskap och autofiktion.

Snarare än boken om Dantes liv är detta boken om Dantes tid – en mer än gedigen historisk vägvisare. Men för den som ännu inte är närmare bekant med Dantes textvärld måste läsningen kompletteras med utgåvor av originaltexterna, exempelvis Ingvar Björkesons legendariska översättning av Komedin från 1983, för att nå hela vägen fram till förståelse av författaren Dante.

Anna Blennow är författare, kritiker och lektor i latin.

Mannen i den småländska skogen – En nutida Niels Dacke

Vilhelm Moberg 1898-1973

”Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön, sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.”

Med dessa ord avslutade Vilhelm Moberg ett brev som han lämnade till sin fru den 8 augusti 1973, tolv dagar före sin 75-års dag för 48 år sen. De var hans sista ord. Han tog sen sitt liv i vattnet nedanför sitt hus Söderäng i Tomta på Väddö i Roslagen.

Moberg hade under de sista åren av sitt liv svårt att skriva, vilket torde ha bidragit till att han valde att avsluta sitt liv. I ett brev till sin vän och förläggare Ragnar Svanström skrev han ett tiotal dagar före sin död:

När jag går min dagliga skogspromenad och kommer förbi min skrivstuga, skär det mig i hjärtat. Därinne skulle jag ha suttit i sommar och fortsatt arbetet på tredje delen av min svenska historia…

Efter sig lämnade Moberg sin fru Margareta och fem barn. Han lämnade också efter sig ett enormt litterärt avtryck och ett minst lika stort avtryck i den svenska samhällsdebatten. Som skönlitterär författare var han älskad. Som samhällskritiker hatad av makten.

Moberg framhöll själv hur nödvändigt det blivit för honom att ”envist hålla fast vid de elementäraste sanningarna och rättsbegreppen och åter och åter upprepa de självklara tingen.” De självklara tingen för honom kan nog sammanfattas bra i ordet frihet.

Författaren, dramatikern samhällsdebattören och opinionsbildaren Vilhelm Moberg (1898–1973) var under sin livstid en av Sveriges största kändisar. I dag är han mest känd som författare till utvandrarserien som handlar om bönderna Kristina och Karl Oskar från Ljuder socken i Småland. Arkivbild. Foto: Ragnhild Haarstad / SvD / TT
Författare: Jens Liljestrand Formgivare: Carl Ljungström Undertitel: En biografi över vilhelm moberg
Utgiven: 2019-11-04 Förlag: Albert Bonniers Förlag Antal sidor: 730

Han var stor och stark och bråkig och kom från Småland. Och han skrev böckerna om Kristina och Karl Oskar. Det är ungefär vad gemene svensk vet om nationalikonen Vilhelm Moberg, säger författaren Jens Liljestrand.

För att öka på kunskapen och nyansera bilden av Moberg har han skrivit biografin ”Mannen i skogen”.

För några år sedan skrev Jens Liljestrand förord till en påkostad nyutgåva av ”Sista brevet till Sverige”, den fjärde och sista boken i Vilhelm Mobergs utvandrarserie.

Jens Liljestrand disputerade den 12 december 2009 vid Lunds universitet på avhandlingen Mobergland: personligt och politiskt i Vilhelm Mobergs utvandrarserie.

Han hade nyligen doktorerat med en avhandling om Moberg och i förordet erbjöd han bland annat en förklaring till varför boken slutar så sorgligt.

När boken sedan hamnade i handeln dröjde det inte länge förrän Jens Liljestrand fick ett samtal från förlaget.

– Man sa att det kom ilskna mejl och skrevs arga kommentarer på sociala medier. Man sa att personer ringde och skrek och grät och krävde att få tala med högsta chefen. Det tog ett tag innan jag fattade vad jag hade gjort… Jag hade spoilat utvandrarserien.

”Vad är det här för knäppgökar?” tänkte Jens Liljestrand. ”Hur kan de inte veta hur det slutar? Inte nog med att böckerna är bland de mest kända i den svenska litteraturen, det finns också filmatiseringar och det finns en succémusikal.”

– Men sen insåg jag att det faktiskt finns personer som möter Kristina och Karl Oskar för första gången. Jag förstod att Mobergs författarskap är ett levande författarskap och då ville jag också skriva om hans liv.

Vilhelm Moberg började sitt liv 1898 som Karl Moberg i ett soldattorp i Småland, närmare bestämt i Moshultamåla utanför Algutsboda, en bit norr om Emmaboda och en bit väster om Duvemåla. Han växte uppe i det som kallas Fattigsverige och i mörkaste Småland.

– Jag tror inte att vi kan förstå hur fattigt det var. De hade inte ens något utedass, de hade en grop i marken. Det fanns inga pengar till brädor och spik. Var det kallt gick man inte ut eftersom man inte hade varma kläder. Och då var hans pappa ändå soldat, det innebar viss status. Det fanns de som var ännu fattigare.

Snart fick Moberg syn på familjens fattigdom, den ekonomiska såväl som den kulturella. Moberg blev klassmedveten och det fanns livet igenom en klassrevanschism hos soldatsonen som tidigt såg det skrivna ordet som en väg uppåt och framåt.

Han började sin litterära bana som journalist på landsortstidningar och som frilansare, gav på eget bevåg ut tre böcker som gick olika bra innan han gjorde succé med romanen ”Raskens” (1927), en historia om en indelt soldat och hans familj. Men genombrottet hade han fått några år tidigare, då som dramatiker.

– Moberg var under lång tid en av Sveriges mest spelade dramatiker, men i dag spelas han i princip inte alls, åtminstone inte hans allvarligare pjäser. Han står för ett föråldrat dramatiskt uttryck som blev passé redan under hans livstid. Några av hans lustspel håller än i dag, de är faktiskt ganska roliga.

Moberg lämnade sin fattiga uppväxt och avancerade i samhället, men han fortsatte att skriva om fattiga bönder och torpare. Och bilden av Moberg var livet igenom den av en arbetargrabb från Småland. När han som superkändis boende i den italiensktalande delen av Schweiz 1959 kom till Karlshamn för att delta i invigningen av utvandrarmonumentet så sträckte han fram sin ”kraftiga” och ”seniga jobbarhand” när han skulle hälsa. Och när han debatterade i tidningarna så hette det att han delade ut ”rallarsvingar”.

– Det var sådan man ville ha sin Moberg. Åren efter andra världskriget fanns det en längtan hos många svenskar efter något absolut genuint. Det var nu nostalgin och längtan efter den röda stugan i skogen föddes. Man ville tillbaka till något som gått förlorat. Det fanns ett behov av en Vilhelm Moberg på samma sätt som det fanns ett behov av en Astrid Lindgren. Moberg blev en symbol för det rejäla och manliga och en motpol till det splittrade och neurotiska i dåtidens cyniska kultur.

Samtidigt var Moberg själv med och skapade bilden av sig själv som en fri smålänning som ställde makthavare mot väggen och minsann var stor och stark trots att han var uppfödd på korngrytsgröt med krösamos.

– Med åren blev han allt mer en karikatyr av sig själv. Men jag tror att det var ett sätt för honom att skapa distans till sitt enorma kändisskap. Det fanns förväntningar på hur han skulle vara som han kände att han behövde leva upp till.

Sanningen var den att Moberg redan som ung flera gånger kraschade psykiskt och vistades på vilohem.

Några mil från den blå stuga på Väddö norr om Norrtälje där Jens Liljestrand firar sin sommar tillbringade Vilhelm Moberg sin sista. I vattnet som skymtar mellan träden dränkte sig Moberg 8 augusti 1973.

– Man skrev inte att det var självmord, trots att alla visste, det fanns till och med ett avskedsbrev. Jag ser det som en rebellisk handling. Han ville vara fri från alla normer och konventioner. Också den som sa att han skulle vilja leva sitt liv. Han var gammal och ville inte hamna på långvården. Han ville vara oberoende och själv fatta sina beslut. Den sista sommaren var han sjuk och led av svåra smärtor i nacken, men han var fysisk in i det sista och sägs dagarna innan sitt självmord ha bastat, cyklat och badat i havet.

Jens Liljestrand om…

… Moberg och medierna:

– Han var kritisk mot medierna samtidigt som han var beroende av dem. Han menade att medierna ljög såvida de inte bekräftade hans världsbild. Han trodde att alla hade en agenda. Den enda som var oberoende var han själv. Han var också med om en förändrade medial offentlighet. När han började skriva fanns det en artig ton i tidningarna. Han kunde inte hantera den nya tidens kvällstidningar som var fräcka och förhöll sig flexibelt till sanningen och som inte respekterade honom. Det tog knäcken på Moberg. Han hamnade i allt svårare konflikter med medierna.

… Utvandrarserien:

– Böckerna och karaktärerna har blivit en del av Sveriges historia. Man betraktar Karl Oskar och Kristina som faktiska personer. Det märkliga är att Moberg skrev böckerna om dessa fattiga bönder medan han bodde i staden Carmel söder om San Francisco. Det är en amerikansk motsvarighet till Torekov, en jättesnobbig småstad med exklusiva butiker, konstgallerier och gourmetrestauranger. Historien om böckernas tillkomst speglar efterkrigstidens svenska dröm om USA. Det är vad min avhandling handlar om. Man såg USA som frihetens och möjligheternas land. Det är samma dröm som finns hos emigranterna i utvandrarserien.

… Sverige och Moberg:

– Han var kritiskt mot Sverige i en tid då man inte fick vara det. Från att ha varit en omstridd person har han blivit en del av ett gemensamt kulturarv som många svenskar vill knyta an till. När han dog såg man honom som en vänsterman, men nu har han breddats politiskt och det finns nationalister, socialkonservativa och högextremister som på ett, tycker jag, förljuget sätt använder hans text ”Svensk strävan” (1941). En vacker text som när den skrevs appellerade till motstånd mot nazismen. Han hade absolut blivit upprörd över att ett parti med rötter i nazismen håller på att bli vårt största parti.

– Det är väldigt lite litteratur som lever kvar i en kultur som förändras så snabbt som vår. Särskilt romaner som kräver en försjunkenhet och ett kvardröjande. Moberg lever kvar tack vara visualiseringarna av hans verk – Jan Troells filmer från 1970-talet (”Utvandrarna” och ”Nybyggarna”) och Björn och Bennys musikal (”Kristina från Duvemåla”). Och nu är det ju en ny filmatisering på gång av Daniel Espinosa. Om 50 år känner man nog till Moberg och hans verk på samma sätt som man i dag känner till August Strindberg. Men han kommer inte att ha samma status.

– Även om det var fattigt så växte Moberg upp på en levande landsbygd. Det fanns en järnvägsstation med tillhörande fik och restaurang. Det fanns skola och bibliotek och två stora industrier. Han hängde i centrum med sina tonårskompisar. Åker man dit nu är det totalt dött. Landsbygden var på väg att utarmas redan under Mobergs tid. Han skrev om vad som hände och sörjde det. Han såg hur landsbygden höll på att förvandlas till ett ålderdomshem. Och det är precis vad som har hänt.

Skulptur av Vilhelm Moberg utanför Utvandrarnas Hus i Växjö.
Vilhelm Mobergs gravvård på Norra begravningsplatsen i Stockholm.

MER OM

Vilhelm Moberg

Dagen Vilhelm Moberg gick för att söka sömnen utan slut

Inget kunde trösta Vilhelm Moberg efter succén.

Vilhelm Moberg utvandrarserie var en formidabel succé men författaren blev ändå inte lycklig – snarare tvärtom. Ett utdrag från Jens Liljestrands biografi ”Mannen i skogen” berättar om grälsjukan och vilsenheten. Expressen 18 augusti 2018

En gammal skrivbok berättar

En stor del av min skoltid finns bevarad för eftervärlden tack vare min fars gärning att spara mina skrivböcker, uppsatser, prov och skrivningar, teckningar, läroböcker m m.

Detta skolmaterial har sedan följt med mig när jag flyttat genom åren och finns nu – tillsammans med andra historiska dokument – i vårt nuvarande arkivrum i källarvåningen. Ibland gör jag ett studiebesök här, när jag letar efter något reportage, någon tidskriftsartikel eller nostalgiskt minne.

För några dagar sedan ägnade jag en gammal skrivbok särskild uppmärksamhet: Uppsatsbok i svenska – Klass 4(5) D Höstterminen 1963 – Realskolan vid Högre Allmänna Läroverket i Landskrona. Skrivboken har titeln ”Hushållsgöromål” vilket är något missvisande …

Märken tyder på att en lapp (vilken försvunnit) – troligtvis med namnet svenska – tejpats över.

Skrivboken innehåller två uppsatser och av uppsatsämnena att döma, verkar det som att mitt intresse för samhällsfrågor och historia grundlades tidigt.

Den ena uppsatsen har titeln: ”Vad tidningarna berättar om just nu” (12 sid) Här kan man läsa om Sovjet-Kina-konflikten, valet i Algeriet, religionskriget i Sydvietnam, raspolitiken i USA och Wennerströmaffären. Uppsatsen avslutas med några idrottsnotiser från Allsvenskan i fotboll hösten 1963, WM i tyngdlyftning i Stockholm och skolmästerskapen i friidrott vid Landskrona Högre Allmänna Läroverk. Rektor Arne Bengtsson fanns i publiken och hejade.

Vår klass gjorde bra ifrån sig i flera grenar … Jag själv blev skolmästare i höjdhopp på 1.45 m och kom tvåa i 60 meter löpning på tiden 7.9 sekunder . Bland tjejerna presterade Kristina Sahlin, Lena Persson och Barbro Glave fina resultat bl a i den numera bortglömda grenen slungboll.

Den andra uppsatsen bär titeln: ”Några fakta om Främre Indiens näringsliv” (20 sid). Här kan man följa näringslivets utveckling och förändring från 1947 – då det Brittiska imperiet lämnade Främre Indien och Indien och Pakistan blev självständiga stater – fram till början av 1960-talet.

Uppsatsen avslutas med att konstatera att

”Näringslivet utvecklades och det kan man se på att maskiner, olja, metaller, motorfordon kom att spela en större roll. Detta är resultatet av landets ekonomiska frigörelse och industrins växande betydelse”

Inte så dåligt av en 14-åring …

Min handstil var kanske inte särskilt estetiskt tilltalande – dock fullt läslig – men den förbättrades avsevärt genom åren

Jag frapperas av språket och innehållet i texterna, när jag jämför språkförmåga, historiekunskaper och omvärldsbevakning med nutidens motsvarande åk8-elevers … Något har definitivt hänt med den svenska skolan de senaste 57 åren …

Min lärare i svenska i realskolan – adjunkt Nanna Lundell, tror jag hon hette – var som framgår noggrann med rödpennan, när det behövdes och berömmande, när så var befogat:

”Onödiga språkliga slarvfel men innehållet gott”

Finns det fortfarande sådana pedagoger i den svenska skolan eller tillhör de – precis som ålen och lantbrevbäraren – ett utdöende släkte, måntro …

Mitt gamla skolarkiv kanske inte bara är en nostalgisk och något egocentrisk tillflyktsort då och då utan en lite udda tidskapsel väl värd att bevara för egna kommande generationer …

Tack far för din omtanke om historien

Carl von Linnés Skånska resa 1749

Augustus 8

Svänerums gästgivaregård hade väster ut em hög som var på övra sidan helt jämn och på alla sidor utom den södra brant avskuren på vilken den härligaste prospekt till ett lusthus viste sig.Åkerbruket här i Småland var merendels sådant att på åkern bruktes ensäde och såddes vart år utan vila skiftesvis med råg och kornEn häst kan draga harven 2á3 timmar utan svårighet.Landet här i Småland hade varit mycket ojämnt torrt och magert där vi sett ofta de vackraste fält förbrända och ganska mycket skadade igenom svedjande.

Augustus 7
Resan fortsatte ifrån Virestad igenom natt och dag åt upsala emedan jag reste denna samma väg tillförene år 1741.
Alens blader voro uppätna av en mask som endast förtärt ytan o h lämnat alla ådror i bladet hela detta var en larv med 8 fötter nämligen 6 under bröstet och 2 under stjärten såsom en snigel .
Alvarstsad gästgivaregård med den emellan Gottåsa och Ör löpande landsvägen som icke är upptecknad uti den vackra nyttiga vägvisaren kan tilläggas
Sädesbärgningen fortsatte överallt med råg och havra som näppeligen här annan säd sås än vårsäd.
Ogräs kallas de örter dom växa ofta och så mycket i åkrarna att de förkväva säden.
Dessa underställas våra oeconomis till nogare skärskådande såsom hela åkerbruket bör på dem hava avseende att de flitigt med tjänligt bruk bliva utrotade.

Augustus 5

Resan från Ryssby åt Diö uti ohyggeligt väder och stadigt regn.Säden stod på krakar på somliga ställen vändes axen åt norr men på de mesta åt söder på det förra sättet torkades stubben snarare på det senare torkades axen fortare .

1 augusti

Resan från Lyngby åt Småland Trähus begynte nu allmänt i Gyinge härad att brukas dem vi icke sett på de södra delar av Skåne Vådeld hade idag lagt i aska nedersta gården i Kvidinge och eländigt uppbränt några barn och en sjudare. Elden sades uppkommit av den starka blåsten som fört gnistorna ifrån salpeterssjudarens kokning som var icke långt ifrån husen anlagd. Av det att husen i Skåne bygges tillsammans med mangård och ladugård uti en räcka och i fyrkant omkring gården samt äro täckte med halmtak sker att då elden uppkommer hela gården stryker åt och att folk och kreatur svårligen slipper undan ty halmtaken itändas med en hast över hela gården.

Gröt besynnerligen av bovete och nog hårdkokt ätes med öl och brukas allmänt av bönderna besynnerligen om aftnarna Marklunda kvart 7 . Natten kom på men resan fortsattes att vi om morgonen kommo till Loshult och lämnade skåne med så mycken längtan som vi med nöje besett det land vilket icke allenast ibland alla svenska är det behagligaste och mildaste utan ock tävlar med de mesta i Europa.

Julius 31

Resan ifrån Kristianstad till Ljungby i öster Kalmarevägen. Vinterrågen skars överallt och sattes 5 par nekar i rad lutandes emot varandra att torkas på åkern.

Ljungby en sätesgård, överstelöjtnanten herr baron Coyet tillhörig.Vinbärvin var här pressat nåde av röda och vita vinbär.Mjöd var våra förfäders drick som så alldeles kommit i vanpris sedan vinet hos oss blivit allmänt att knappt en eller annan i Sverige vet numera sättet till dess förfärdigande.

Ljungby Horn som till ryktet är vida namnkunnigt bevarades här på gården det var stort nästan som ett oxhorn till färgen mörkt.

Bäckaskog ligger 1/2 mil norr om Ljungby har fordom varit kloster. Gården som är makalöst väl situerad emellan två sjöar.

Ovanför porten stod Ramelska och Braheska vapnet uthugget.Adolf Fredrik Svea rikets utkorade och hyllade arvsfurste anlände hit såsom till sitt översteboställe kl 10 om aftonen då jag hade den nåden att avlägga med många andra min underdånigaste uppvaktning .

Julius 29

Apoteket i Kristianstad visiterades. Det är en högst angelägen sak att apotekarne själve känna de i landet växande apotekareörter att de icke må taga orätta örter i sina apotek till doktorns ringa heder och patientens skada . Voro därföre icke onyttigt att apotekaregesäller vistades en sommar vid akademiträdgårdar att lära sig apotekareväxterne och att därpå visa inför Collegium medicum vittnesbörd att de dem lärt innan de till apotekare antoges.

Julius 28

Kristianstad besöktes andra gången att vi måste nogare se efter orsaken till boskapsdöden och om cicuta eller några andra skadeliga örter för fänaden vuxo på den sidlänta ängen som nu bättre kunde igenomsökas

Julius 27

Stugorne voro här inrättade alldeles som i Småland Hären eller linet som nu var moget tröskades bands i band krakades få rötterna vändes åt söder.

Kalkbrottet vid öretorp . Detta var även så högt men bröts ej så djupt och gav en grå kalk.

Häckar kunde här på orten så mycket lättare anläggas som själva naturen liksom planterat häckar omkring alla gärdesgårdar mest av hassel att hon behövde den minsta hjälp till dess fortplanterande .

Julius 23

Fåren som gått på fälten i bete hade nyligen blivit släppta i skogen varav de fått durcklopp blivit kontrakte och till en del döde. Just detsamma hade hänt ifjol och man trodde att får dom voro vana vid slätten icke skulle tåla skogen varföre de ock straxt togos dädan

Julius 22

Resan från Kalmaremölla tillbaka till Vrams GunnarstorpVarm kallades kyrkan som fordom hetat Bram vilket var att se av de gamla epitafierna i kyrkan.Gunnarstorp. Vattenkonsten var ledd till ladugården och till dammen i trädgården där hon allestädes gjorde fontäner och i bryggstugan gav hon genom rör stadigt vatten då det behövdes.

Djurgården vid Gunnarstorp var den ansenligaste till sin vidd och höll 22 hjortar .Halmtaken som bönderna slagit i Skåne voro överallt bättre och beständigare än hos oss uppe i landet.

Sädesbo var byggd på stolpar efter bergsslagsätt så att ek möss eller råttor komma upp till säden.

Potatis voro här planterade i myckenhet och gjordes av rötterna bröd.

Julius 21

Träskor brukas av allmogen över hela Skåne besynnerligen på slätten så att man sällan ser dem med andra skor utom högtidsdagarna varföre de ock nog skramla i husenJ

ulius 20

Resan från Rösjöholm åt Ösjö till Gunnarstorp och stenbrottet .Fågelhunden drev upp ung fågel i skogen men svårast kunde han vädra upp ungarne.

Sånt händer inte här

Sinclair Lewis Babbitt (2018) Bokförlaget Polaris
Sinclair Lewis Sånt händer inte här (2017)
Bokförlaget Polaris

Vad skulle hända om Amerika styrdes av en diktator? Det frågade sig Sinclair Lewis redan 1935 i den satiriska romanen Sånt händer inte här. Frågeställningen är mer aktuell än någonsin.

Vi kommer in i handlingen när Berzelius ”Buzz” Windrip har besegrat Franklin D Roosevelt och valts till USA:s president. Han blir vald efter att underblåst folks rädslor för det främmande och lovat drastiska ekonomiska och sociala reformer samtidigt som han propagerat för patriotism och en återgång till ”traditionella” värden.

Efter valet tar Windrip full kontroll över regeringen och inför, med hjälp av en hänsynslös paramilitär styrka ett totalitärt styre.

Romanen kretsar kring journalisten Doremus Jessup som gör motstånd mot den nya regimen.

 ”Sånt händer inte här” är klart inspirerad av fascismens framväxt i Europa under 1930-talet och det är lätt att identifiera ledare som Hitler i texten.

Samtidigt är det en skrämmande aktuell roman som fått nytt liv efter händelseutvecklingen i USA under Donald Trump och de senaste årens utveckling i flera europeiska stater.

.Babbitt blev ett fenomen i sin kritik mot sociala normer och medelklassliv, och väckte starka känslor och debatt när den kom.

Huvudpersonen George F Babbitt är den typiske amerikanske framtidsmannen, en hårt arbetande familjefar, ständigt på språng och mån om sin status på samhällsstegen. Säkrast att vara med i varenda förening och att aldrig bara njuta av livet. Tills Babbitt faktiskt börjar fundera över om hans liv inte är lite väl innehållslöst.

Ordet ”Babbitt” har till och med blivit ett begrepp för en karriärist som desperat vill hålla sig inom medelklassens normer.

Sinclair Lewis (1885-1951) var den förste amerikan som tilldelades Nobelpriset i litteratur, 1930, med motiveringen ”för hans starka och levande skildringskonst, med typskapande förmåga, med kvickhet och humor”.

Sinclair Lewis skrev om Trump och varnade för fascismen redan 1935

I en intressant analys i Dagens Nyheter 2018-06-30 gör den amerikanske författaren och professorn John Freeman en jämförelse mellan Sinclair Lewis roman ”Sånt händer inte här” och den politiska och samhälleliga utvecklingen i dagen USA

Översättning: Ola Larsmo

I romanen ”Sånt händer inte här” från 1935 skildrar Sinclair Lewis hur en populistisk hatmånglare och rasist blir USA:s president. Inför 4 juli återvänder författaren John Freeman till den profetiske Nobelpristagaren och ser litteraturen och Trumpadministrationen blir till ett.

För 88 år sedan kom Sinclair Lewis till Stockholm för att ta emot sitt Nobelpris. I tacktalet förklarade han varför USA var i behov av en ny litterär kultur – att använda svåra ord och vara patriotisk räckte inte längre till. För att göra sig hörd i en värld där dumheten växt till elefantproportioner och kulturutbudet dominerades av lättare underhållning måste litteraturen ta sig an verkligheten på betydligt större allvar.

”Vi lyssnar fortfarande helst till de författare som i olika populära magasin och på ett jordnära och uppbyggligt vis intalar oss att dagens USA, med etthundratjugo miljoner invånare, är precis lika enkelt och lantligt som det var när vi bara var fyrtio miljoner”, sade Lewis i december 1930, inför Akademien och Stockholmsgräddan.

”Vi vill tro att förhållandet mellan arbetare och ledning på en fabrik med tiotusen anställda är lika kamratligt och okomplicerat som när den år 1840 hade fem anställda. Att förhållandet mellan far och son eller man och hustru är precis desamma i ett trettiovåningshus, med tre bilar i familjens garage, fem böcker i bokhyllan och en skilsmässa på lut, som de familjeförhållanden som 1880 rådde i en stuga med rosenbuskar invid knuten.

Vi vill tro att USA genomgått den revolutionerande utvecklingen från enkel koloni till världsimperium utan att rucka på Onkel Sams bondskt puritanska ideal.”

Lewis kritiserade USA:s institutioner och ville samtidigt peka på den växande klyftan mellan det faktiska livet i samtidens USA och de liv som blev synliga i litteraturen. Han frammanade den nya litteraturens spöke, som snart skulle hemsöka oss. Och han hade rätt.

Tre av de författare han nämner i sitt tal skulle komma att belönas med egna Nobelpris, från Hemingway och O’Neill till William Faulkner, som då ännu bara hunnit ge ut två böcker. Men för att bana väg för denna nya litteratur måste man först rensa en massa bråte ur vägen, för att kunna göra det måste Lewis först förklara denna nya litteraturs lockelse och därigenom reta upp representanter för USA:s dåvarande eliter.

Han slutade sitt tal med en av de mest träffande beskrivningar av landet USA som någonsin formulerats. ”I min föreläsning har jag varit tvungen att hela tiden pendla mellan optimism och pessimism, men det måste man göra så fort man skriver eller talar om Amerika – det mest motsägelsefulla, mest deprimerande och mest fängslande landet i världen av i dag.”

Ett sådant tankeväckande påstående skulle enligt alla förutfattade meningar vara svårt för någon med rötterna i Mellanvästern att formulera. Men den sortens litterär fördjupning har tvärtom alltid kommit just från Mellanvästern, från de där obildade stackarna i USAs förment urblåsta inland. Sådant har skrivits av Toni Morrison och Sherwood Anderson från Ohio, Ernest Hemingway och Saul Bellow från Illinois, av Theodore Dreiser (Indiana), Thornton Wilder (Wisconsin), TS Eliot (Missouri) och Langston Hughes eller Mark Twain som också var från Missouri.

Utan sådana namn, till vilka vi kan lägga F Scott Fitzgerald (Minnesota) eller William Carther (Nebraska) skulle den amerikanska litteraturen inte ha kommit ur fläcken.

Men Mellanvästern var aldrig försumbar. Det har bara betraktats som ett ingenstans, och det ofta på grund av de skäl Lewis nämner i sitt tal.

Som ni läsare säkert redan vet anlände 1,3 miljoner svenskar till USA mellan 1821 och 1930. De flesta fick lågavlönade jobb inom lantbruket eller i fabrikerna, i Minnesota, Kansas och Nebraska. De allra flesta hamnade i Chicago. Där finns fortfarande en svensk stadsdel, Andersonville, där man kan serveras pannkakor med lingonsylt, strömming eller ärtsoppa.

Historiker har ibland hävdat att många av de svenska eller norska emigranterna lurades att ge sig iväg av rederiernas reklamkampanjer, som sålde de billigaste platserna längst ned i skrovet till vrakpris. Men de flesta broschyrerna för blivande emigranter skönmålade faktiskt inte USA, även om de framställde det egna rederiet i ljus dager. Det mesta av propagandan om USA var inte riktat mot svenskar med USA som avsändare. Nej, det mesta av propagandan om USA vände sig till amerikanerna själva.

Här är det på sin plats med en liten utvikning. Många av 1800-talets populära texter om USA framställde landet som idylliskt, en plats där människor levde i samklang med naturen i en sorts agrar utopi. Inspirationen till dessa berättelser kom inte sällan från författare som Emerson eller Thoreau och skildrade ett land där man utforskade naturen och samtidigt också där man tämjde sitt eget inre vilddjur. Det var i avsikt att krossa denna skenbild som en annan författare från Mellanvästern, den nyligen återupptäckte John Williams, skrev sin roman ”Butcher’s Crossing” (1960) om en vilsen Bostonbo som söker sig till en småstad i Missouri för att någon gång kunna ge sig ut på lite bisonjakt.

Det var så det gick till när USA ”tämjde kontinenten”, för att nu låna en av de fraser som nyligen letade sig ut ur presidentens mun. Men klyftan mellan fantasier om den agrara fullkornsutopin av lyckliga familjer, där alla hade samma värderingar å ena sidan, och verkligheten å den andra var hela tiden djup.

Det växte förvisso fram lutherskt präglade samhällen och starka nätverk och vänskapsband mellan människor av samma tro från Kansas till Nebraska. Men rekylen från denna dröm om en kristen-moralisk enhetskultur blev stark i det nya landet, som i realiteten var etniskt mångfacetterat och ändå hårt segregerat.

 Den ledde till skam och förträngningar, till sexism och en allt genomträngande rasism. ”Ingenting får en lantbrukare som tvingats lämna sin gård, eller en fabriksarbetare beroende av allmosor, att känna sig så upplyft som att ha någon av annan ras, vilken som helst, att se ned på”, skrev Sinclair Lewis långt senare, en iakttagelse som skulle visa sig profetisk.

Det är därför vi åter måste lyssna till Lewis. Låt oss lägga korten på bordet. Sinclair Lewis, den förste amerikan som vann Nobelpriset, är i dag mest känd för romantitlar som också blivit till begrepp, som ”Main Street” och ”Babbitt”. Han är avskydd tvångsläsning för skolbarn överallt, lite som Thomas Hardy är det för brittiska barn. Och han betraktades nog redan som överspelad när han 1930 fick det där telefonsamtalet, inte direkt från Svenska Akademien utan från en svensk journalist i New York han aldrig hört talas om. Lewis, som hade rykte om sig att vara bra på att härma folk, trodde först det hela var ett skämt, varför han väste tillbaka till rösten i andra änden, i en parodi på dennes svenska uttal: ”Ah, you haff de Nobell!”

Men i dag är samme Lewis åter en rubrikernas man, helt enkelt därför att världen nu hunnit ifatt hans sista stora och mycket skrämmande roman ”Sånt händer inte här” (1935). Tack vare Trumps valseger har titeln på ännu en Lewisroman blivit till ett talesätt.

Lewis skrev den på fyra månader, i viss mån inspirerad av att Louisianas populistiske guvernör Huey Long tänkte ställa upp mot Roosevelt i presidentvalet.

Men verkligheten körde om romanen. I september 1935, innan Lewis hade skrivit klart, blev Long mördad. Men den som betytt mest för att Lewis skulle påbörja skrivandet var hans andra hustru, den kända journalisten Dorothy Thompson, som 1934 kastats ut ur Nazityskland. De två talade så ofta om hur fascismen spred sig över Europa och kanske vidare till Amerika att de bara refererade till saken som ”det där”.

”Det där” inträffar väldigt snabbt i själva romanen, precis som i dagens USA. Berättelsen tar sin början under upptakten till 1936 års presidentval, där uppstickarsenatorn Berzelius ”Buzz” Windrip överväger att ställa upp mot Roosevelt i primärvalet. Hans vallöfte är att göra USA stort igen och skänka varje medborgare femtusen dollar. Till en början har han oddsen emot sig. Jämfört med Roosevelts säkra stil och klass är Windrip rena bondfångaren: han är en lismande, oljehal politiker som alltid lovar två motsatta saker på en gång och är skicklig på att samtidigt hota och smickra dem han talar med.

Den som iakttar hela skeendet är en Rooseveltanhängare och journalist från Vermont vid namn Doremus Jessup. Denne ser vad som håller på att hända, men de flesta i hans omgivning, som mest tycks utgöras av bankfolk och politiker, är vardags-antisemiter och anser att den republikanske kandidaten Walt Trowbridge saknar politisk märg.

Walt är snusförnuftig och håller sig till fakta, medan Windrip spelar på väljarnas rädslor, underblåser hat och kör med känslomässiga argument. På det republikanska partikonventet (som naturligtvis äger rum i Cleveland) lägger Windrip fram en plan i femton punkter som innehåller förslag på hur man ska begränsa svartas inkomster och rättigheter på arbetsmarknaden och han har också några förslag om kvinnors plats i samhället som verkar vara hämtade ur Margaret Atwoods ”Tjänarinnans berättelse”.

Det är påfallande hur många av dessa rasistiska utspel som knappast längre leder tankarna till Huey Long utan i stället direkt påminner om Donald J Trump. Att Windrips olika förslag är oförenliga verkar inte bekymra honom nämnvärt, på samma vis som Trumps olika utspel slår åt diametralt motsatta håll.

Såväl Trump som Windrip har industrimän till rådgivare, sådana som vill undvika att just deras affärssektor drabbas av några regleringar.  Windrip tror liksom Trump på ”överlägsenheten hos alla som tjänat minst en miljon dollar”, som Lewis formulerar saken. ”Han betraktade allt från damasker, promenadkäppar, kaviar, kakelplattor och tedrickande till dikter som inte var dagsverser, liksom alla utlänningar utom britter, som något degenererat och förkastligt.”

Windrip framstår till sist hel och hållen som ett politiskt djur, och Lewis begriper vilka regler som gäller i den amerikanska politikens djurpark: tjänsternas och gentjänsternas hydrauliska system, liksom hur man blidkar människor med offentliga utspel som de tror är riktade just till dem, det är något han förstår sig på.

Masspolitikens oväsen och de dånande applåderna för rena idiotier. Grupptrycket och den våldsamt uppskruvade stämningen. Windrip är liksom Trump en plåtgubbe som klarar av att hålla tio tal om dagen. Många begriper nog att hans show är ren humbug och inte handlar om något alls, men de tycker ändå att han är att föredra framför dem som skriver dem på näsan vad som är rätt och fel. I sin brist på verkligt innehåll blir showen till sitt eget budskap.

Det är här verkligheten och en känsla av overklighet går över i varandra. Windrip-administrationens första dagar påminner så mycket om Trumps att det känns som att betrakta en repris – av en känd tv-serie du glömt att du sett.

I korthet: Windrip lägger snabbt under sig så mycket exekutiv makt som han bara kan, medan paramilitära grupper (”Minute Men”) börjar förfölja och misshandla oliktänkande. Precis som när Trump efter Charlottesville vägrade att fördöma de fackelbärande högerextremisterna, försöker Windrip distansera sig från sina stormtrupper utan att kritisera eller stoppa dem. Hans regering fylls av korrupta politiker som fyller sina egna fickor. Gränsen mellan storföretagens makt och politikens suddas alltmer ut – tills makthavarna helt enkelt kallas för ”korpos”. Känns det igen?

Så fortsätter det, med ett krig mot Mexiko för att avleda kritiken från vad som sker i det egna landet, med införandet av arbetsläger för oliktänkande och organiserandet av en flyktväg till Kanada som kan leda tankarna till ”Den underjordiska järnvägen” – denna organiserad av en plötsligt handlingskraftig Walt Trowbridge.  

Det är en hårresande berättelse, och det tyckte också de amerikanska läsarna när den kom ut. 1936 såldes 300 000 exemplar, vilket åter gjorde Lewis till bestsellerförfattare. MGM köpte filmrättigheterna och började planera för inspelningen till dess att de tyska medfinansiärerna drog sig ur. Samtidigt sattes en pjäsversion upp på Broadway, där Lewis likt Dickens före honom spelade sin egen huvudperson. Allt som allt visades den under 260 veckor, samtidigt som Hitlers röst dånade ur radioapparater världen över.

Det hände inte här, men väl där, vilket knappast var någon tröst för Lewis eller alla de andra amerikaner som ändå drogs in i kriget. Lewis var ingen typisk patriot, men han var övertygad om att USA kunde göra bättre ifrån sig. Men det gjorde man inte förrän man blev tvungen.

Översättning: Ola Larsmo

Dagens Nyheter 2018-06-30

Läs ”Sånt händer inte här”

Sinclair Lewis roman ”Sånt händer inte här” (övers. Harald Hultenberg, språkligt reviderad av Annika Hultman Löfvendahl, Bokförlaget Polaris)

Om författarna

John Freeman (född 1974) är författare, redaktör för tidskriften Freeman’s och professor vid New School University i New York. Till hösten ger bokförlaget Polaris ut tidskriften översatt till svenska.

Sinclair Lewis (1885–1951) var den förste amerikanen som tilldelades Nobelpriset. Hans roman ”Babbitt” (1922) vägde tungt i Svenska Akademiens beslut.

Mannen som ersatte livet med en livsstil

Stefan Eklund

Svenska Dagbladet 2018-07-18

Willard Louis i Harry Beaumonts filmatisering av ”Babbitt” från 1924. På svenska fick filmen titeln ”Hans ­andra vår”.

Det har gått nästan ett sekel sedan succéromanen ”Babbitt” av den amerikanske författaren och Nobelpristagaren Sinclair Lewis gavs ut första gången. Ändå är romanens skildring av ekonomismens och nationalismens verkningar i USA mer aktuell än någonsin. Nu ges verket ut på nytt i en ny svensk översättning.

Det är svårt att förstå sig på USA efter att ­Donald Trump tagit makten. Vart tog det ­liberala och öppna Amerika vägen? Varför är Trump så populär? Ja, vad har egentligen hänt? Kanske ingenting. Jag får i alla fall den känslan när jag läser Sinclair Lewis klassiker från 1922, ”Babbitt”, i en nyutgåva skickligt och ­levande översatt av Johan Nilsson (Polaris). I skildringen av 1920-talets USA finns samma protektionistiska rörelse, samma ekonomism och framför allt samma intolerans gentemot det som framstår som främmande. Eller som en av romanens många färgstarka figurer, den nationalistiske poeten Chum Frink, i en dikt beskriver den högsta lyckan: ”Överallt likadant, vart jag kommer känns det vant!”

Dikten har romanens huvudperson, George F Babbitt, klippt ut för att ständigt bära med sig. Han är en klassisk amerikansk romanfigur, hans namn är till och med förvandlat till ett begrepp i USA, i ett uppslagsverk beskrivs en ”babbitt” som ”en trångsynt, självtillräcklig person ange­lägen om att leva enligt medelklassens värderingar och ­materialism”.

Sinclair Lewis, den förste amerikanske ­Nobelpristagaren i litteratur, skapade med ”Babbitt” en satir över ett USA styrt av konsumism. Hans romanfigur går ­nästan itu i sin iver att identifiera sig med den amerikanska drömmen, en dröm som i hans fall handlar om att hitta sin rätta plats på samhällsstegen; att bli en fullvärdig medlem av medelklassen.

George F Babbitt är fastighetsmäklare i en firma som han äger tillsammans med sin svärfar. Han bor i Zenith, en fiktiv stad i Mellanvästern. Han är sedan många år gift med Myra. De har tre barn, varav två är på väg ut i vuxenvärlden. I ­inledningen beskrivs familjens bostad som smakfullt ­inredd enligt gällande designtrender; det är modernt ända ner till ”den elektriska brödrosten”. Sinclair Lewis skriver: ”Det var egentligen bara ett fel med familjen Babbitts hus: det var inte ett hem.”

Stycket illustrerar ett av romanens huvudteman – hur upprätthållandet av en livsstil har ersatt själva livet. Det är inte svårt att placera det temat i vår egen samtid. Här är vi framme vid något som är både problematiskt och givande. Att läsa ett nära 100 år gammalt verk som om det gällde vår egen tid – låter det sig verkligen göras? Letar jag som läsare inte bara efter lättköpta effekter då? 

Jag är normalt sett försiktig med den sortens läsning och söker mig hellre till verkets egen tid än tvingar verket till min egen. Men med Sinclair Lewis ”Babbitt” är det omöjligt att låta kopplingen till samtiden förbli okommenterad. ­Parallellerna är för tydliga. Dessutom kan de till och med lära oss något om den amerikanska mentalitetens historia och den tradition som har skapat dagens politiska situation.

För politiskt är det som om Sinclair Lewis beskriver vår egen samtid. Redan i inledningen läxar Babbitt upp sin ­dotter ­Verona när hon pratar om sina framtidsdrömmar – hon vill arbeta med något nyttigt, för välfärden, i bred samhällelig bemärkelse: ”Nu tar vi det lilla lugna här! För det första ­måste du förstå att alla sådana där reformer och fjamsig­heter och hemgårdar och fritidsaktiviteter inte är något ­annat än begynnande socialism. Ju snabbare man lär sig att man inte kommer att bli daltad med och att man inte kan förvänta sig en massa gratis mat och, eh, gratis skolundervisning och andra dumheter och fjamsigheter för sina barn såvida man inte har förtjänat det, ja, desto snabbare kommer man att hugga i och börja producera – producera – ­producera! Det är vad det här landet behöver, inte en ­massa tjusiga påhitt som bara försvagar arbetarnas vilja och ger deras barn idéer som går utöver deras klass.”

Babbitts syn på kapitalismen som överordnad livsform genomsyrar hans liv, hans val och hans relationer. En människas värde bestäms av vilken inkomst och vilken bil han har. När hans dotter inte förstår det blir han upprörd.

Om den ohöljda ekonomismen är den ena måltavlan för Sinclair Lewis satir är den självtillräckliga nationalismen den andra. En intolerant livshållning upphöjs till norm av Babbitt och hans gelikar i de herrklubbsliknande sammanhang han befinner sig i. Den inhemska rasismen är närvarande – landets ”svartingar” ska veta sin plats och inte försöka ”tillskansa sig den vite mannens rättmätiga auktoritet och affärs­kunskap”. Men invandringen gillas inte heller i det land som på 1920-talet i högre grad än idag definierades som en ­nation av invandrare – av rimliga skäl. Romanen genljuder av den främlingsfientlighet som på nytt ekar i ­dagens USA. En av Babbitts gelikar säger: ”Tack gode Gud att vi har ­begränsat invandringen. De där usla syd­européerna och östeuropéerna måste lära sig att det här är den vite ­mannens land, och att de inte är önskade här.”

Babbitt själv gör en politisk karriär inför valet 1921. Han upptäcker till sin förtjusning att han har en talang för att hålla politiska tal och blir en mycket uppskattad ­talare i ­Zenith. Hans budskap är populistiskt orienterade efter ­hoten mot ”ett sunt styrelseskick” från ”högfärdiga intellektuella frälse” som bland annat går under namn som ”liberaler och radikaler.” 

Sinclair Lewis satir grundas uppenbarligen i en oro för en gryende totalitär nationalism i USA. När romanen publicerades var Warren G Harding nyvald president, av historien ifrågasatt som alltför populistisk. En av hans slogans var ”America first”… Flera år senare, 1935, publicerade ­Sinclair Lewis ­romanen ”Sånt händer inte här”. Där ­berättas om hur en populist och rasist blir USA:s president. Romanen är ­färgad av nazismens framfart i Europa men många har ­slagits av likheterna med dagens USA och Trumps ­presidentskap, inte minst för att den fiktive presidenten i romanen ser ­näringslivet som den högsta kasten, den som bör styra landet enligt sina principer.

I ”Babbitt” finns några starkt komiska passager där ­driften med näringslivets självpåtagna samhällsansvar genom­skådas. Bland annat när stadens elit får för sig att starta en symfoniorkester, inte för att man gillar ”klassisk musik och sådant där skräp”, utan för att en symfoniorkester är bra för Zeniths anseende, dess varumärke. Det handlar om ”att göra kulturen lönsam”.

Under läsningen funderar jag över det Nobelpris som tilldelades Sinclair Lewis. ”Babbitt” lär ha varit ett av de främsta skälen till det beslutet, men i efterhand har Lewis Nobelprisstatus ifrågasatts. I en understreckare (SvD 4/10 2015) beskriver akademiledamoten Per Wästberg 1930-talet som ”ett lågvattenmärke” när det gäller Nobelpristagare och nämner just Sinclair Lewis och Pearl Buck som exempel på ”tendensen att belöna populära romanförfattare”. Och visst, sammantaget håller kanske inte ”Babbitt” Nobelprisnivå. Men något som ändå motiverar en klassikerstämpel, bortom den framsynta satiren, är skildringen av den starka längtan efter ett annat liv.

I novellen ”Pilallén”, som publicerades bara några år före ”Babbitt”, utvecklar huvudpersonen Jasper Holt en infernalisk plan för att kunna byta identitet och ge ny mening åt sitt liv. Det misslyckas av olika skäl, men längtan efter detta andra liv spränger i alla fall hans trygga men kvävande och förutsägbara medelklasstillvaro. Samma längtan återkommer i ”Babbitt”. För George F Babbitt får till slut nog. Han saknar något men vet till en början inte vad. I sin idoga strävan efter det perfekta amerikanska medelklasslivet är han ”tyngd av en ensamhet som förbryllade och skrämde honom.” En viktig figur i romanen blir härmed Babbitts bäste vän Paul Riesling, en kulturellt intresserad man som är insnärjd i sitt försäljarjobb och sin medelklassträvan, men ibland tar fram sin fiol och spelar, ”förvandlande sin mörka själ till musik”. Det går illa för Paul Riesling – jag ska inte avslöja hur – och hans öde fungerar som en väckarklocka för Babbitt. Han börjar fundera över sitt liv. 

George F Babbitt bryter sig loss, först från sitt passions- och själlösa äktenskap med Myra, utan att kunna se sin egen skuld till den förstelning som skett där. Han söker ­andra kvinnor, andra sammanhang, där den amerikanska medelklassmoralen luckras upp med hjälp av sprit (förbudstid råder, men alkohol finns att skaffa) och sexuell ­utlevelse. Han ­bryter med sina stockkonservativa vänner i de sällskap han varit så angelägen om att tillhöra. Han börjar kalla sig ”liberal”, detta skällsord genom hela romanen, och sympatisera med strejkande arbetare. Den tomhet som hans amerikanska medelklassdröm har gett honom fyller han med något annat (som för övrigt visar sig vara lika tomt). Därmed blir han en avfälling och stöts ut.

Romanen slutar dock inte där. En dramatisk händelse för Babbitt in på den ”rätta vägen” igen, vilket i hans fall innebär ett medlemskap i det nystartade Medborgar­förbundet, där ”folk med sunda tankar” ska motarbeta ”kringvandrande fackföreningskämpar” och ”salongssocialister”. Babbitt kryper in i fållan igen och ångrar, liksom Jasper Holt i ”Pilallén”, sitt uppbrott. Men något har hans tillfälliga frigörelse fört med sig vilket elegant bevisas på ­romanens avslutande sidor.

Det är lätt att fångas av Babbitts personliga utveckling. Den från början så ömkliga figuren som rusar efter status och välfärd, drabbas av livet självt och försöker bryta sig loss från sin situation. ”Babbitt” är väl värd att läsa bara för att frigörelsetemat skildras med så stark inlevelse.

Satiren över 1920-talets USA har däremot varit bortglömd i många decennier. Satir är ju till sin natur oftast tids­bunden. Men den 8 november 2016, när Trump valdes till president, fick Sinclair Lewis satir i ”Babbitt” nytt liv igen. Att läsa romanen är ett sätt att förstå hur det kunde ske.

Svenska Dagbladet 2018-07-18

Stefan Eklund

Chefredaktör på Borås Tidning, tidigare kulturchef på SvD