I arkiven finns affischer, biljetter och biohistoria för alla filmälskare.

I veckans After work-föreläsning ifrån Östersund visar Jim Hedlund färgsprakande bioaffischer och minns de vackra salongerna, den odödliga filmmusiken och blir nostalgiska över filmerna man aldrig glömmer.

Kanske har du egna biominnen som väcks till liv igen?

!Medverkande: Jim Hedlund, Riksarkivet i Östersund

Föreläsningsserien After Work är ett samarbete mellan Riksarkivet, Länsmuseet Jamtli och Föreningsarkivet i Jämtlands län som har på gått sedan 2008.

Kommande föreläsningar under hösten kan du hitta HÄR


Bilden visar ritning av flygeln på akademihuset i Lund 1799, Lunds universitetsarkiv.

Ända fram till 1852 kunde universiteten i Sverige döma studenter och lärare som begick brott mot allmän lag eller universitetets regler. På höstens första onsdagscafé från Arkivcentrum syd i Lund, kan du höra arkivarie Fredrik Tersmeden berätta om arresten, den så kallade proba på Lunds universitet där de misstänka och dömda spärrades in. Bevarade dokument i universitetsarkivet avslöjar levnadsöden om djupa skuldsättningar, ond bråd död men även vilda fyllefester!

Föredraget hittar du HÄR på Arkivcentrums Youtube-kanal från kl. 15:00 idag:

Se även höstens program på Arkivcentrum syd i Lund:

Why the world still loves 1970s detective show Columbo

By Shaun Curran

10th September 2021

Fifty years on, the cop show featuring a bumbling but brilliant homicide detective has attracted a new generation of fans. Shaun Curran explores the series’ timeless appeal.

Even 50 years since its first season began on 15th September 1971, Columbo remains a TV show like no other. The US series with Peter Falk in the title role – as the ramshackle, eccentric, cigar-chomping, raincoated LAPD homicide detective Lieutenant Columbo – revolutionised what a cop show could be. Here was a murder mystery where the murder was no mystery: audiences saw the deadly deed at the start of each episode, invariably carried out by one of LA’s rich and famous in an attempt to preserve their esteemed reputation.

More like this:

–          Nine shows to watch this Septemeber

–          Why old TV shows are good for the soul

–          A superb and starry detective thriller

It left the rest of the show not as a ”whodunnit” in the vein of Agatha Christie, but a ”howcatchem”, with the unassuming, amiable yet sharp-witted Columbo working to unpick the killer’s ”perfect” alibi one seemingly insignificant clue at a time – shoelaces, caviar, air conditioning – before bringing down their arrogant conceit with a final piece of incriminating evidence in a thrilling ”gotcha!” moment that Falk himself referred to as the ”pop”. Columbo’s methods often involved elaborate set pieces where traps were set for the murderer (planting a false address of a suspect knowing the killer would try to frame him; asking a man to pretend to be his blind brother to break an alibi) that were dramatic, cathartic finales (even if the charges wouldn’t always necessarily stand up in a court of law).  

‘Just one more thing,’ was the detective’s catchphrase – as he spotted the vital clue (Credit: Alamy)

On paper, it was a niche concept that even network executives doubted could work. But Columbo made a virtue of formula, and with intelligent, detailed scripts and a stellar performance from Falk, it became an unlikely worldwide phenomenon across eight series from 1971-1978, and then again sporadically from 1989-2003. The initial 70s run set a gold standard in event television, attracting grand guest stars to play the murderer (Gene Barry, Jack Cassidy, William Shatner, Anne Baxter) and emerging talent to shape its look and feel (Steven Spielberg and Jonathan Demme both directed episodes; writer Steven Bochco went on to create the hugely influential Hill Street Blues). It made a global star of Falk, who won four Emmys and a Golden Globe. The show was syndicated across 44 countries, resulting in some unusual tributes: there is a statue of Columbo in Budapest; in Romania, Columbo was so popular that when the show ended, the government asked Falk to video an address to the nation to confirm that it wasn’t the regime’s strict import restrictions that were responsible for the lack of new episodes. 

”I truly believe that Columbo was a landmark in the entertainment industry,” says Jack Horger, producer on the show between 1992 and 2003. ”It flipped everything on its head,” agrees David Koenig, author of a new book, Shooting Columbo: The Lives and Deaths of TV’s Rumpled Detective. ”Columbo wasn’t really a cop show. It was a drawing-room mystery done backwards with a cop as the lead. It was an anti-cop show”.

The history of the character of Lieutenant Columbo actually predates the TV show. Schoolfriends William Link and Richard Levinson, inspired by Porfiry Petrovich in Dostoevsky’s Crime and Punishment and the books of GK Chesterton, had already used Lt Columbo on stage with Prescription Murder, a play influenced by the ”inverted mystery” format used by Alfred Hitchcock in Dial M for Murder. Interested in the burgeoning TV movie scene of the late-60s, the pair took Prescription Murder to NBC. They had initially wanted Bing Crosby to play Lt Columbo, but after a semi-retired Crosby decided he preferred the golf course to the TV studio, it gave an opening to Falk who, having come across the script, contacted his casual acquaintances Levinson and Link. ”I’d kill to play that cop,” Falk told them. 

All the detectives were these hardboiled, emotionless, tough guys. And he was the opposite of that in every way – David Koenig

Despite reservations – at 39, Falk was much younger than they had envisioned for the part – it proved an inspired decision. Even if the pilot saw Falk play a sterner, straighter Columbo – the quirks and mannerisms hadn’t yet been perfected – Prescription Murder was a huge hit. After Falk was eventually convinced to commit to a full series of Columbo, it premiered on NBC’s Movie Mystery Week, in rotation with McCloud and McMillian & Wife. It immediately eclipsed both shows.   

The irascible, amiable Lieutenant Columbo was played by Peter Falk, who became synonymous with the role (Credit: Getty Images)

It was clear from the outset that Lieutenant Columbo was the anthesis of a TV cop. He wasn’t tall or macho; he didn’t have a sidekick or squadron. He didn’t carry a gun, and wasn’t violent; he was squeamish at the sight of blood. In fact, aside from the occasional flashing of his badge – which showed to eagle-eyed fans that Columbo’s never-revealed first name was in fact Frank – you’d barely notice he was a policeman at all: there were no shootouts or high-speed car chases, he was hardly seen in the office or at the police station. He didn’t chase women – his devotion to his never-seen but constantly referenced-to wife Mrs Columbo, and the never-ending (no doubt exaggerated) stories about his extended family, presented a man of morals and virtue. ”There was nobody or nothing like Columbo at all before him,” Koenig says. ”All the detectives were these hardboiled, emotionless, tough guys. And he was the opposite of that in every way. He hated guns and violence.”

Instead, with distinctive posture, exaggerated hand gesticulations and a contrived forgetfulness – his habit of leaving a room, only to return having remembered ”just one more thing” became his trademark – Columbo stumbled his way around LA’s mansions with the dishevelled air of a confused gardener. Yet as Lee Grant tells him in the 1971 episode Ransom for a Dead Man, it was always the jugular he was after.  

At any crime scene, he’d spot a little ”detail” that bothered him – an out-of-place newspaper, a car-tyre track, a nightgown, an unsmoked cigarette – that would set his suspicions alight. Investigations into the murderer, always duped into inadvertently helping by Columbo’s humble ways, were slow-building, cerebral, dialogue-based encounters that saw Columbo eventually wear the criminal down with a mixture of astute perception and dogged persistence: not so much death by a thousand cuts as mildly irritating prods on the arm. His unfailing politeness meant he often sympathised with the murderer, and in some cases even likes them (as he tells Ruth Gordon in 1978’s Try and Catch Me).

It was the humanity of Falk’s performance that gave Columbo such a universal appeal. ”One ought to take one’s hat off to the extraordinary acting skills of Peter Falk,” says broadcaster, actor and writer Stephen Fry, a Columbo connoisseur who believes it is the greatest television series of all time. ”It’s a beautiful, brilliant performance. He becomes the character, but he never loses the kind of technique that he learned with his fellow young actors with John Cassavetes. And I think anyone who’s ever tried film or television acting will just bow their head at the sheer skill, the concealed artistry. He’s so natural. There’s such a warmth to it”.

Falk embraced the character to the point that where he ended and Lt Columbo started was increasingly difficult to ascertain. He wore his own clothes – a tatty old raincoat, a very 70s-coloured suit and tie – to give an appearance so shabby, Columbo is once mistaken for a homeless man in a soup kitchen. The comedy capers that provide such a light touch – the relationship with his dog, escapades in his beaten-up old Peugeot, the constant misplacing of items (pads, pencils, lighters, bags of evidence) – were as much a Falk trait as Columbo’s.

”The thing that surprised me most about researching the book was how much Peter Falk was Columbo,” Koenig says. ”Almost everyone who knew him and worked with him loved him, because imagine hanging out with Columbo, how fun that would be? But also how infuriating he could be because, you know, just imagine hanging out with Columbo.”  

The series had a winning formula – the rumpled Columbo was always under-estimated by the rich and powerful suspect (Credit: Alamy)

”There were a lot of similarities. I’ll have to admit that,” Horger says. ”He was technologically challenged. He had difficulty changing a light bulb. The fact he couldn’t find the keys to his car and things like that, they’re very characteristic of Columbo. He was kind of a bumbling guy. But you know that phrase, dumb like a fox? That was him. He was a pretty shrewd guy. And he was extremely good at (playing Columbo).” Falk’s influence didn’t stop at acting; he soon moulded the entire show in his image. The book Shooting Columbo explores how Falk, who in the 70s regularly threatened to quit in protest at pay and conditions, often re-wrote scripts and constantly ad-libbed scenes, insisting on dozens of takes to perfect Columbo’s characteristics (the murderer’s frustrations at Columbo were often genuine expressions of annoyance at Falk). He was soon even vetoing guest stars and attempting to control production. ”By the second series, he was literally saying yes or no to everybody,” Koenig says.

”Let me put it this way – he got what he wanted. Always,” Horger says. ”But over all those episodes over the decades, he had a pretty good feel for that part. Needless to say, he was usually right.”

Cat-and-mouse game

One thing Falk rarely tampered with – in the 70s at least, aside from the divisive episode Last Salute to the Commodore – was the inverted mystery format that is essential to Columbo’s appeal. It is an alien concept to modern audiences. Whereas series on streaming services often stretch out story arcs over as many episodes as is profitable, with a string of mini-cliff hangers, Columbo shoots its shot immediately: you see the killer, their backstory, motive and the deed itself within 20 minutes, before Columbo even arrives on screen. In theory, it should take the suspense out of the show in a heartbeat. Yet it sets in motion an absorbing psychological tussle, a series of intellectual mind games between Columbo and the killer that fascinates audiences.

The villain underestimates him every time, and that moment of ‘I may have underestimated you’ is such a pleasing moment – Stephen Fry

”I think it’s the pleasure of watching a cat go after a mouse,” says Fry. ”Seeing him work out the clever clues is so satisfying. And it puts us in a privileged position where we know what’s happened. And although we should just say ‘well of course we know, they’ve told us at the beginning’, somehow we do feel superior. And we know that our champion Columbo is going to get his way. It’s also the sheer pleasure that we know him and the villain doesn’t. The villain underestimates him every time, and that moment of ‘I may have underestimated you’ is such a pleasing moment”.

It’s what made the writing all the more impressive: when the killer moment comes before the main star has even arrived, how do you keep people hooked? ”It was doubly hard to write for,” Koenig says, ”trying to sustain interest and suspense when your biggest surprise was already unveiled. It was always a problem with Columbo finding writers who could write an hour and a half of two guys circling each other. How do you make that interesting? It was very, very hard to do.”

Faye Dunaway was among the many high-profile actors who were cast in the series (Credit: Alamy)

For that to work, Levinson and Link constantly pitted this relatable everyman – who eats chilli at the local diner, drinks root beer and takes his wife bowling as a treat – up against LA’s lavish aristocracy. Very rarely did Columbo face a foe from a similar social background: the fan favourite Swan Song, where Johnny Cash plays an exaggerated version of himself as a country-music star who kills his wife and backup singer, is the most notable example of social parity. Normally, Columbo is facing either the outlandishly famous (crime writers, actors, politicians) or moneyed, successful professionals (surgeons, psychologists, even his own crime commissioner).

It means Columbo is often apparently confused by the rarefied company he keeps: he doesn’t know anything about classical music, or subliminal cuts, or chess, or wine, or photography (Mrs Columbo, on the other hand, is presented as a culture vulture, forever a fan of the killer’s work). This ignorance on Columbo’s part – often feigned, almost always affected – allows him to draw in the murderer with a cunning humility that belies his understanding of human behaviour and the criminal mind.

”I suppose I am a sophisticated, literate-type figure, so I’m more representative of the villains,” says Fry. ”But we love Columbo because it’s the triumph of the shabby, ordinary working man, who is impressed by things that he considers classy. Not a university-educated kind of mind, but he has a wisdom and instinct, a tenacity, as well as a charm and pleasantness. He is a nice guy, a likeable guy. He’s on the side of the angels”.

This David v Goliath context is a key part of the show’s appeal. The preening arrogance of Jack Cassidy, Robert Culp and Patrick McGoohan makes Columbo’s eventual victory all the more satisfying. ”There are some villains who are just vile and deserve to be caught,” says Fry. ”They’re arrogant. They absolutely have it coming.” Yet Koenig is nonetheless keen to point out that the concept of class warfare wasn’t central to the creators’ thinking. ”I don’t think that was intentional or conscious to make some sort of political statement. For them, it was dramatic device for this character. And I think people enjoy it better when this millionaire guy, who thinks he has no flaws, is being taken down a peg. I think people like that.”

The initial run ended in 1978, with Falk and the network unable to agree on budgets. The show returned to much fanfare in 1989, although among some excellent episodes it was more inconsistent: murders and plotlines were sometimes far-fetched, while the show’s straining for modernity (jazzy music, sex, violence) rather betrayed the serene effectiveness of the original run. As Falk got older, Columbo’s character occasionally strayed from type, while the idiosyncrasies of his performance – the forgetfulness, the uncertainty – had less effect, because he was now acting his age. ”He took a little more liberty,” says Horger. ”He wasn’t just the little rumpled detective that that came along and stumbled on the clues. And there was a little more action, more sex in the in the later shows. But I think that was just not a reflection on Columbo. That was a reflection on society. We had moved a long way from the 70s”.

Columbo has a global fanbase – a statue in Budapest, Hungary commemorates the character (Credit: Alamy)

After what proved to be the final outing, 2003’s Columbo Likes the Nightlife, Falk planned one more Columbo episode, Columbo’s Last Case (that would start at Columbo’s retirement party). But a combination of lack of network interest and Falk’s age and declining health meant it wasn’t to be. Falk died in June 2011 from Alzheimer’s at the age of 83. ”We used to say the show would just ‘Peter out’, which is what happened,” Horger says. ”Because that wouldn’t have been his last episode. There was always one more thing. He loved playing the character”.

Just over 10 years on from Falk’s death, Columbo has enjoyed a resurgence during the coronavirus pandemic, as it is not just remembered by those who loved it initially, but discovered by a new generation (Twitter is currently full of Columbo memes and posts). For a show that on the surface seems antiquated – ”it just reeks 70s,” Koenig laughs, ”I mean, the hairstyles and the clothes and everything” – it has found an audience with younger people.  

”I think why it became so doubly popular during the pandemic was because we were all locked in, and it takes people back to a simpler time,” Koenig says. ”You’re part of this easier, more predictable, more understandable time where things don’t change quite as quickly. And, it’s a mystery in which you already know the answer, so it’s comforting in that way.”

A Columbo reboot, possibly staring Mark Ruffalo or Natasha Lyonne, has been much touted for years. ”It’s inevitable” Koenig says (although the ill-fated and borderline sacrilegious 1979 spinoff Mrs Columbo, starring Kate Mulgrew as Columbo’s hitherto unseen wife, might give anyone pause for thought). Yet even if the character is resurrected, it is the original TV run, and Falk’s iconic performance of Lieutenant Columbo, that will continue to keep audiences gripped.

”It’s stood the test of time for 50-plus years now,” Koenig says. ”That character is still vibrant and alive, appealing to people. People love that central character, that basic format, that fact that it’s not political, it’s not violent, it’s not all the things television shows are today, it’s something different. And that’s its charm. That’s what people love about it.”

Alla vägar bär till Rom

”Alla vägar bär till Rom”

Uttrycket är första gången belagt hos den engelske medeltidsförfattaren Geoffrey Chaucer på 1390-talet, men uttryckets ursprungliga upprinnelse är inte klarlagd, så ej heller exakt hur det skall tolkas.

Vanliga tolkningar är dock att det antingen kan syfta på påvedömets makt eller på det väl utbyggda vägnätet i Romerska riket.

Uttrycket innebär att oavsett vilket sätt man arbetar på eller vilken metod man använder blir slutresultatet detsamma.

Fotot visar en ovanligt vacker väg till Rom från Regensburg i Bayern

Dick Harrison återvänder till stormaktstiden i ny bok

Kungshuset i Lundagård byggdes på danska tiden och blev Lunds universitets huvudbyggnad efter den svenska erövringen. Utan svenska stormaktstiden hade inte Lund varit vad det är i dag, säger Dick Harrison.

Historieprofessorn Dick Harrison kommer ihåg det mesta – men inte hur många böcker han har skrivit. Troligen är det ett hundratal. Den senaste handlar om stormaktstiden.

– Sverige var en oerhört stark nation som dominerade omvärlden, men det var också en tid som på alla sätt och vis var vidrig.

Dick Harrison älskar att undervisa. När vi träffar honom i Lundagård är han på väg till en av sina första riktiga föreläsningar på länge.

Hur känns det?

– Det är skitkul. Äntligen. Det var förbjudet i ett och ett halvt år, annat än via datorskärm. Det var en oönskad situation, men det fick bieffekten att jag fick väldigt mycket tid vid datorn.

Det i sin tur ledde till viss överproduktion av böcker. Bland annat en liten bok på 450 sidor om den svenska stormaktstiden. Med flera.

– Min senaste bok förutom denna handlar om nazismen, den kom ut för några veckor sedan. Snart kommer jag ut med en biografi om Che Guevara. Och en liten sammansatt bok om civilisationens uppkomst. En om conquistadorerna som kommer i början av nästa år, tror jag, och en om andra världskriget. Och en om häxprocesserna.

Varför ville du skriva ännu en bok om stormaktstiden?

– Det finns få epoker som är så mytomspunna i svensk historia. Den ljusa bilden är att vi var störst och vackrast och bäst då och alla beundrade oss då. Man reser statyer över stormaktstidens kungar, även förlorare som Karl XII.

– Sedan finns motbilden att det var den enskilt värsta epoken i vårt förflutna, gemene man fick räkna med att tas ut i krig och dö. Dessutom har det aldrig varit kallare, det var den lilla istiden, och med kylan kom missväxt då 20–30 procent kunde svälta ihjäl.

Vilken bild är den sanna?

– Båda bilderna är på sätt och vis korrekta. Sverige var en oerhört stark nation som dominerade omvärlden, men det var också en tid som på alla sätt och vis var vidrig. Jag ville göra den här epokens ytterligheter påtagliga.

Varför blev Sverige stormakt på 1600-talet?

– När Axel Oxenstierna tillträdde som rikskansler 1612 var Sverige i total kris. Ekonomin var i botten, kungen tvingades sälja sitt bordssilver för att betala Älvsborgs lösen, vi var i krig med ryssarna som vi hade invaderat, vi var i krig med polackerna i en släktfejd, dansken anföll och vann gång på gång.

– Det enda som var positivt var att vi hade väldigt lite inre oroligheter. Svenskarna gjorde inte bondeuppror, de fick vara med och bestämma i sockenstämmor och skicka delegater till riksdagen. Utifrån detta bygger man om allt från grunden. Det är en revolution uppifrån som saknar motstycke och som i sina grunddrag är klar efter femton–tjugo år.

Vad var det som hände då?

– På några år grundar man massor av städer, i huvudsak för att kontrollera att folk betalar skatt och kan tas ut i krig. Göteborg grundas med helt importerad befolkning, för ingen svensk vågar bo där eftersom staden bränns ner jämt. Statsmakten blir enormt mycket starkare. Från att ha varit Europas strykpåse går Sverige till att bli norra Europas militära gigant.

Var det Karl XII:s fel att stormaktstiden tog slut?

– Sverige var en militärdiktatur där armén satte agendan. När armén började förlora från 1709 rasade allt som ett korthus. Ja, Karl XII har sig själv att skylla här, stormaktstiden hade lätt kunnat förlängas – till allmänt elände för befolkningen.

Vad kan vi lära oss av stormaktstiden?

– Att man inte ska kriga, det är vansinne. Men också hur ett land som befinner sig på allra lägsta nivå ganska snabbt kan ta upp sig om man har inre stabilitet.



Yrke: Professor i historia vid Lunds universitet, författare till ett hundratal böcker om historia.

Aktuell: Hans bok ”Sveriges stormaktstid” kommer ut i dagarna.

Ålder: 55 år.

Familj: Gift med författaren Katarina Harrison Lindberg. Dotter som precis fyllt 9 år.

Bor: Villa i Åkarp.

Fritid: ”Ja, men den glider ihop med skrivande som är både fritid och jobb.”

Okänt faktum: ”Folk brukar tycka att det är konstigt att jag som går omkring i kostym har en bakgrund som ryggsäcksluffare i Asien.”

Känd från tv: Vann ”På spåret” tillsammans med Ellinor Persson både 2005 och 2013. ”Vi kompletterade varandra väldigt bra. Skulle SVT vilja ha med mig igen så svarar jag naturligtvis ja, men de har inte ringt mig.”

En gammal skrivbok berättar

En stor del av min skoltid finns bevarad för eftervärlden tack vare min fars gärning att spara mina skrivböcker, uppsatser, prov och skrivningar, teckningar, läroböcker m m.

Detta skolmaterial har sedan följt med mig när jag flyttat genom åren och finns nu – tillsammans med andra historiska dokument – i vårt nuvarande arkivrum i källarvåningen. Ibland gör jag ett studiebesök här, när jag letar efter något reportage, någon tidskriftsartikel eller nostalgiskt minne.

För några dagar sedan ägnade jag en gammal skrivbok särskild uppmärksamhet: Uppsatsbok i svenska – Klass 4(5) D Höstterminen 1963 – Realskolan vid Högre Allmänna Läroverket i Landskrona. Skrivboken har titeln ”Hushållsgöromål” vilket är något missvisande …

Märken tyder på att en lapp (vilken försvunnit) – troligtvis med namnet svenska – tejpats över.

Skrivboken innehåller två uppsatser och av uppsatsämnena att döma, verkar det som att mitt intresse för samhällsfrågor och historia grundlades tidigt.

Den ena uppsatsen har titeln: ”Vad tidningarna berättar om just nu” (12 sid) Här kan man läsa om Sovjet-Kina-konflikten, valet i Algeriet, religionskriget i Sydvietnam, raspolitiken i USA och Wennerströmaffären. Uppsatsen avslutas med några idrottsnotiser från Allsvenskan i fotboll hösten 1963, WM i tyngdlyftning i Stockholm och skolmästerskapen i friidrott vid Landskrona Högre Allmänna Läroverk. Rektor Arne Bengtsson fanns i publiken och hejade.

Vår klass gjorde bra ifrån sig i flera grenar … Jag själv blev skolmästare i höjdhopp på 1.45 m och kom tvåa i 60 meter löpning på tiden 7.9 sekunder . Bland tjejerna presterade Kristina Sahlin, Lena Persson och Barbro Glave fina resultat bl a i den numera bortglömda grenen slungboll.

Den andra uppsatsen bär titeln: ”Några fakta om Främre Indiens näringsliv” (20 sid). Här kan man följa näringslivets utveckling och förändring från 1947 – då det Brittiska imperiet lämnade Främre Indien och Indien och Pakistan blev självständiga stater – fram till början av 1960-talet.

Uppsatsen avslutas med att konstatera att

”Näringslivet utvecklades och det kan man se på att maskiner, olja, metaller, motorfordon kom att spela en större roll. Detta är resultatet av landets ekonomiska frigörelse och industrins växande betydelse”

Inte så dåligt av en 14-åring …

Min handstil var kanske inte särskilt estetiskt tilltalande – dock fullt läslig – men den förbättrades avsevärt genom åren

Jag frapperas av språket och innehållet i texterna, när jag jämför språkförmåga, historiekunskaper och omvärldsbevakning med nutidens motsvarande åk8-elevers … Något har definitivt hänt med den svenska skolan de senaste 57 åren …

Min lärare i svenska i realskolan – adjunkt Nanna Lundell, tror jag hon hette – var som framgår noggrann med rödpennan, när det behövdes och berömmande, när så var befogat:

”Onödiga språkliga slarvfel men innehållet gott”

Finns det fortfarande sådana pedagoger i den svenska skolan eller tillhör de – precis som ålen och lantbrevbäraren – ett utdöende släkte, måntro …

Mitt gamla skolarkiv kanske inte bara är en nostalgisk och något egocentrisk tillflyktsort då och då utan en lite udda tidskapsel väl värd att bevara för egna kommande generationer …

Tack far för din omtanke om historien

Carl von Linnés Skånska resa 1749

Augustus 8

Svänerums gästgivaregård hade väster ut em hög som var på övra sidan helt jämn och på alla sidor utom den södra brant avskuren på vilken den härligaste prospekt till ett lusthus viste sig.Åkerbruket här i Småland var merendels sådant att på åkern bruktes ensäde och såddes vart år utan vila skiftesvis med råg och kornEn häst kan draga harven 2á3 timmar utan svårighet.Landet här i Småland hade varit mycket ojämnt torrt och magert där vi sett ofta de vackraste fält förbrända och ganska mycket skadade igenom svedjande.

Augustus 7
Resan fortsatte ifrån Virestad igenom natt och dag åt upsala emedan jag reste denna samma väg tillförene år 1741.
Alens blader voro uppätna av en mask som endast förtärt ytan o h lämnat alla ådror i bladet hela detta var en larv med 8 fötter nämligen 6 under bröstet och 2 under stjärten såsom en snigel .
Alvarstsad gästgivaregård med den emellan Gottåsa och Ör löpande landsvägen som icke är upptecknad uti den vackra nyttiga vägvisaren kan tilläggas
Sädesbärgningen fortsatte överallt med råg och havra som näppeligen här annan säd sås än vårsäd.
Ogräs kallas de örter dom växa ofta och så mycket i åkrarna att de förkväva säden.
Dessa underställas våra oeconomis till nogare skärskådande såsom hela åkerbruket bör på dem hava avseende att de flitigt med tjänligt bruk bliva utrotade.

Augustus 5

Resan från Ryssby åt Diö uti ohyggeligt väder och stadigt regn.Säden stod på krakar på somliga ställen vändes axen åt norr men på de mesta åt söder på det förra sättet torkades stubben snarare på det senare torkades axen fortare .

1 augusti

Resan från Lyngby åt Småland Trähus begynte nu allmänt i Gyinge härad att brukas dem vi icke sett på de södra delar av Skåne Vådeld hade idag lagt i aska nedersta gården i Kvidinge och eländigt uppbränt några barn och en sjudare. Elden sades uppkommit av den starka blåsten som fört gnistorna ifrån salpeterssjudarens kokning som var icke långt ifrån husen anlagd. Av det att husen i Skåne bygges tillsammans med mangård och ladugård uti en räcka och i fyrkant omkring gården samt äro täckte med halmtak sker att då elden uppkommer hela gården stryker åt och att folk och kreatur svårligen slipper undan ty halmtaken itändas med en hast över hela gården.

Gröt besynnerligen av bovete och nog hårdkokt ätes med öl och brukas allmänt av bönderna besynnerligen om aftnarna Marklunda kvart 7 . Natten kom på men resan fortsattes att vi om morgonen kommo till Loshult och lämnade skåne med så mycken längtan som vi med nöje besett det land vilket icke allenast ibland alla svenska är det behagligaste och mildaste utan ock tävlar med de mesta i Europa.

Julius 31

Resan ifrån Kristianstad till Ljungby i öster Kalmarevägen. Vinterrågen skars överallt och sattes 5 par nekar i rad lutandes emot varandra att torkas på åkern.

Ljungby en sätesgård, överstelöjtnanten herr baron Coyet tillhörig.Vinbärvin var här pressat nåde av röda och vita vinbär.Mjöd var våra förfäders drick som så alldeles kommit i vanpris sedan vinet hos oss blivit allmänt att knappt en eller annan i Sverige vet numera sättet till dess förfärdigande.

Ljungby Horn som till ryktet är vida namnkunnigt bevarades här på gården det var stort nästan som ett oxhorn till färgen mörkt.

Bäckaskog ligger 1/2 mil norr om Ljungby har fordom varit kloster. Gården som är makalöst väl situerad emellan två sjöar.

Ovanför porten stod Ramelska och Braheska vapnet uthugget.Adolf Fredrik Svea rikets utkorade och hyllade arvsfurste anlände hit såsom till sitt översteboställe kl 10 om aftonen då jag hade den nåden att avlägga med många andra min underdånigaste uppvaktning .

Julius 29

Apoteket i Kristianstad visiterades. Det är en högst angelägen sak att apotekarne själve känna de i landet växande apotekareörter att de icke må taga orätta örter i sina apotek till doktorns ringa heder och patientens skada . Voro därföre icke onyttigt att apotekaregesäller vistades en sommar vid akademiträdgårdar att lära sig apotekareväxterne och att därpå visa inför Collegium medicum vittnesbörd att de dem lärt innan de till apotekare antoges.

Julius 28

Kristianstad besöktes andra gången att vi måste nogare se efter orsaken till boskapsdöden och om cicuta eller några andra skadeliga örter för fänaden vuxo på den sidlänta ängen som nu bättre kunde igenomsökas

Julius 27

Stugorne voro här inrättade alldeles som i Småland Hären eller linet som nu var moget tröskades bands i band krakades få rötterna vändes åt söder.

Kalkbrottet vid öretorp . Detta var även så högt men bröts ej så djupt och gav en grå kalk.

Häckar kunde här på orten så mycket lättare anläggas som själva naturen liksom planterat häckar omkring alla gärdesgårdar mest av hassel att hon behövde den minsta hjälp till dess fortplanterande .

Julius 23

Fåren som gått på fälten i bete hade nyligen blivit släppta i skogen varav de fått durcklopp blivit kontrakte och till en del döde. Just detsamma hade hänt ifjol och man trodde att får dom voro vana vid slätten icke skulle tåla skogen varföre de ock straxt togos dädan

Julius 22

Resan från Kalmaremölla tillbaka till Vrams GunnarstorpVarm kallades kyrkan som fordom hetat Bram vilket var att se av de gamla epitafierna i kyrkan.Gunnarstorp. Vattenkonsten var ledd till ladugården och till dammen i trädgården där hon allestädes gjorde fontäner och i bryggstugan gav hon genom rör stadigt vatten då det behövdes.

Djurgården vid Gunnarstorp var den ansenligaste till sin vidd och höll 22 hjortar .Halmtaken som bönderna slagit i Skåne voro överallt bättre och beständigare än hos oss uppe i landet.

Sädesbo var byggd på stolpar efter bergsslagsätt så att ek möss eller råttor komma upp till säden.

Potatis voro här planterade i myckenhet och gjordes av rötterna bröd.

Julius 21

Träskor brukas av allmogen över hela Skåne besynnerligen på slätten så att man sällan ser dem med andra skor utom högtidsdagarna varföre de ock nog skramla i husenJ

ulius 20

Resan från Rösjöholm åt Ösjö till Gunnarstorp och stenbrottet .Fågelhunden drev upp ung fågel i skogen men svårast kunde han vädra upp ungarne.

Låter vinyl bättre?

Vinyl låter bättre? Är det bara ”gammal gubbe”-nostalgi eller …Nej, det stämmer faktiskt. Både musiken och soundet var bättre förr … Så fick jag sagt det och kan fortsätta lyssna på mina Heavy metal-vinyler och vara nostalgisk så mycket jag vill … så de så 👉🎸🙂

Jag kan inte vara utan kaffe

”Den värmande, upplivande, behagliga drycken har slutligen blivit ett verkligt plågoris för nationen, så att man nu kan och måste tala om en kaffefara. Vår folkhälsa undergräves av kaffemissbruket och vår nationalekonomi tar allvarlig skada därav.”
Ord och inga visor i skriften ” Om kaffemissbruket bland svenska folket / Henrik Berg och C. G. Santesson Stockholm : Norstedt 1917 ”

När jag för några dagar sedan letade efter en bok av filosofen Ludwig Wittgensten i vårt bibliotek hittade jag av en slump nedanstående avhandling om kaffedrickandets vådlighet i avdelningen historiska kulturstudier.
En bok jag bara bläddrat i … vad jag kommer ihåg …
Boken ärr troligtvis inköpt på Lengertz antikvariat i Lund någon gång på 1970-talet.Jag botaniserade i stort sett varje vecka i detta antikvariat under mina studieår i Lund och en stor del av alla avhandlingar i vårt bibliotek har sitt ursprung i detta mysiga bokälskande antikvariat.
Nu blev det efter 45 år några timmars intressant och rolig läsning om klassisk svensk folkhälsoupplysning…

”Från så gott som alla håll har påpekats, att en lämpligt formulerad folkskrift, som särskilt framhölle vådan av kaffemissbruket bland barnen, borde på statens bekostnad genom skolorna under varje barns första skoltid överlämnas till barnets hem.”

Idag skulle väl en sådan folkskrift förmodligen handla om läsk, alkohol och andra i början av 1900-talet tämligen okända droger.

” FÖRORD. Riksdagen ingick den 30 april 1912 till K. M:t med en skrivelse angående åtgärder för motarbetande av kaffemissbruket. Den 29 juli 1914 inkom Medicinalstyrelsen med ett utförligt utlåtande i frågan, stött på yttranden av provinsial- och stadsläkare, och den 30 december 1916 ingav även Folkskoleöverstyrelsen ett betänkande i samma ämne med yttranden av samtliga domkapitel och folkskoleinspektörer. Från så gott som alla håll har påpekats, att en lämpligt formulerad folkskrift, som särskilt framhölle vådan av kaffemissbruket bland barnen, borde på statens bekostnad genom skolorna under varje barns första skoltid överlämnas till barnets hem. Med anledning av dessa yttranden ha undertecknade författat föreliggande skrift och vilja uttryckligt framhålla, att den icke är avsedd att läsas av barnen utan av deras vuxna anhöriga. För de statistiska siffrorna stå vi i tacksamhetsskuld till fil. lic. Erik Ahlberg å Statistiska Centralbyrån. De medicinska källor, vi huvudsakligen använt, finnas anförda i slutet av skriften. Vid förekommande citat ha vi, för att göra formen och framställningen mera populär, tillåtit oss talrika ordändringar, omskrivningar och uteslutningar av sådant, som vi ansett mindre väl lämpa sig för en del av bokens läsekrets. Författarna ”

Inledning 5
Vår uppgift. Historik. Magnus Huss och kaffemissbruket på 1860-talet samt några senare erfarenheter därom. Allmänt om kaffe och kaffein 14
Kaffets verkningar – Kronisk kaffeförgiftning biand vuxna och bland barn 30
Statistik om kaffet jämte en del andra siffror 45
Vad har gjorts och vad bör man vidare göra? 51
Kaffefrågans behandling i riksdagen 52
Kaffeersättningsmedel 63
Barn och kaffe 67
Några ord om huslig ekonomi 71
Slutord 76
Förteckning över källskrifter 79

Bilder ur Nordens flora

För några år sedan lyckades jag på en bokauktion förvärva ett fint exemplar av ”Bilder ur Nordens flora”. En fantastisk bok med  635 sid text och 663 kolorerade växtplanscher och ett utmärkt uppslagsverk om man vill fördjupa sig i den nordiska floran.

Boken utgavs första gången 1901-1905, baserat på de gamla kopparplåtarna till Johan Wilhelm Palmstruchs Svensk Botanik (1802-43)

Till andra upplagan (1917) gjorde Lindman själv 144 nya bilder. Efter forskningsresor i Sydamerika utgav Lindman Vegetationen i Rio Grande do Sul (1900).

Lindman, C A M ( Lindman, Carl Axel Magnus ).
Wahlström &Widstrand 1922-26 2-3 utökade upplagorna. 635 sid text med 663 kolorerade växtplanscher tryckta hos Börtzells, Stockholm. Nära samtida halvfranska band i ljusbrunt kalvskinn med fyra höjda bind, förgyllda ryggtitlar och delsiffror, svarta bind- och kapitällinjeringar, svart och röd ryggvinjettblomma, övre guldsnitt, marmorerade pärmöverdrag och försätts; flammiga ryggar. Komplett med text och planscher i 3 volymer.
Verket är utfört på grundval av Palmstruchs SVENSK BOTANIK Första upplagan utkom 1901-05.

Carl Axel Magnus Lindman 1856-1928

Lindman gjorde många resor då han upptäckte många obeskrivna växter. Han publicerade ett flertal arbeten med egna illustrationer.

Carl Axel Magnus Lindman, som var son till Carl Christian Lindman och Sophie Fredrique Löhr, föddes den 6 april 1856 i Halmstad.

Fadern dog när Lindman var endast 1½ år gammal och modern blev ensam med Carl och hans yngre syster, som föddes 3 månader efter faderns död.

1864 flyttade familjen till Växjö där Carl började skolan. Han visade stor talang när det gällde musik och måleri men avråddes av sin mor att satsa på den konstnärliga banan.

Han tog studentexamen 1874 och började samma år på universitetet i Uppsala, med botanik och zoologi som huvudämnen. Lindman avlade licentiatexamen 1884, samma år utsågs han till docent i botanik och två år senare promoverades han till filosofie doktor.

I början på 1887 anställdes Lindman som Regnellsk amanuens vid Riksmuseet, under sommaren samma år tjänstgjorde han som assistent i Bergianska trädgården och i september blev han lektor i naturhistoria och fysik vid Högre latinläroverket på Norrmalm, Stockholm. Tillsammans med  Gustaf Malme fick Lindman 1892 det första Regnellska resestipendiet av Vetenskapsakademien.


Efter resan till Brasilien och Paraguay återgick Lindman till sin tjänst som lektor för att mellan åren 1896-1900 vara tjänstledig i syfte att undervisa den dåvarande kronprinsens (sedan Gustav V) söner, prinsarna Gustav Adolf (senare kung Gustav VI Adolf), Wilhelm och Eugen.

Som kuriosa kan nämnas att det i Naturhistoriska riksmuseets botaniska samlingar i alkohol finns en dubbelklyftad apelsin daterad 1897 (med herbarienummer S-A-1557), ”samlad” av den då 15-årige prinsen Gustaf Adolf. Den måste kommit till samlingarna tack vare Lindman, som vid den tiden undervisade prinsarna.

År 1905 utnämndes Lindman till professor och intendent vid Riksmuseets (nuvarande Naturhistoriska riksmuseet) botaniska avdelning, en befattning han innehade till pensioneringen 1923. Carl Lindman dog i sitt hem den 21 juni 1928, 72 år gammal.

Botaniska resor

Lindman gjorde många botaniska resor, bland annat till ett flertal länder i Europa, men också till Afrika (Tunisien och Algeriet) och till Sydamerika (Brasilien och Paraguay). Till Sydamerika reste han, tillsammans med Malme, mellan åren 1892-94 som förste Regnellstipendiat.

Han tog hem rika samlingar och som ett resultat av sina studier av vegetationen i Sydamerika publicerade han en ansenlig mängd artiklar om ormbunkar, gräs, halvgräs, ananasväxter, ärtväxter och andra växtfamiljer.

Lindman upptäckte många obeskrivna växter, bland annat en som han sedan beskrev som ett nytt släkte under namnet Regnellidium, i familjen Marsiliaceae. År 1900 kom hans stora arbete ”Vegetationen i Rio Grande do Sul”.

Intendent på Riksmuseet

De växtbiologiska frågeställningarna fortsatte att intressera Lindman, men hans forskning blev alltmer floristiskt och systematiskt inriktad. När intendenttjänsten och tillika professuren på Riksmuseets botaniska avdelning skulle tillsättas, stod striden mellan Lindman och Malme, som båda var systematiker.

Ett oenigt valutskott ansåg dock Lindman vara vetenskapligt överlägsen och Kungliga Vetenskapsakademien tilldelade Lindman intendenttjänsten. Som intendent fick han ta itu med den stora uppgiften att planera och genomföra flyttningen av de botaniska samlingarna från det så kallade Westmanska huset i hörnet av Drottninggatan – Wallingatan, där Riksmuseet var inhyst sedan 1831, till den nya museibyggnaden i Frescati, som stod klart 1914.


Som läroverksman pläderade Lindman för botaniska utställningars betydelse för skolundervisningen. Riksdagen beviljade ett bidrag på 8000 kronor som möjliggjorde att man 1916 kunde börja skapa de botaniska skådesamlingarna, som hölls öppna för allmänheten. Utställningarna, som stängdes i början av 1980-talet för att sedan demonteras, inrymdes i samma byggnad som de botaniska.

Som chef för den botaniska avdelningen ägnade sig Lindman främst åt studier av den skandinaviska floran, som släktena gröen, pilörter, krisslor och hagtornar. Lindman var intendent på den botaniska avdelningen fram till sin pensionering 1923 men fortsatte verka som tillförordnad intendent tills den nya intendenten, Gunnar Samuelsson, tillträdde 1924.

​Carl von Linné

Lindman visade stort intresse för Carl von Linnés liv och verksamhet. Han började bland annat samla ihop och ordna de rester som fanns kvar av de herbarier Linné bestämt och undersökt. Intresset resulterade också i ett flertal skrifter däribland ”Carl von Linné såsom botanist” som han på uppdrag av Vetenskapsakademien författade till Linnéjubileet 1907, 200-årsminnet av Linnés födelse.

Lindman har fått ett växtsläkte uppkallat efter sig, en växt som tillhör familjen Bromeliaceae har fått namnet Lindmania Mez. Ett flertal arter har Lindmans namn i artepitetet.


I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns många av Lindmans akvareller bevarade, bland annat de han gjorde under resan i Sydamerika. I ett bildgalleri presenteras ett urval av dessa.

Källa: Naturhistoriska riksmuseet


Beckman, J., 1999: Naturens palats. Atlantis, Stockholm

Fries, R. E., 1950: A short history of botany in Sweden. Seventh International Botanical Congress, Stockholm, 1950. Almqvist & Wiksells bioktryckeri AB, Uppsala

Hesselman, H., 1929: Carl Axel Lindman. Kungliga Vetenskapsakademiens Årsbok 27.

Lindman, C. A. M., 1884: Om postflorationen och dess betydelse såsom skyddsmedel för fruktanlaget. Kungliga Vetenskapsakademiens Handlingar 21:4.

Lindman, C. A. M., 1907: Carl von Linné såsom botanist. Kungliga Vetenskapsakademien, Almqvist & Wiksells boktryckeri, Uppsala.

Valentin, A., 1932: Naturhistoriska riksmuseets botaniska avdelning. Viola, nr. 43

Läs mer

Bildgalleri med Illustrationer av C. A. M. Lindman

Prov på Lindmans handstil

Gustav Malme

Carl von Linné